Jag står som din vägledare genom labyrinten av ord och känslor. En slags modern Don Quijote, beväpnad med en pennspets istället för en lans, redo att kämpa mot tråkighetens jättar och hjälpa till att måla världen med sprakande nyanser av berättelser.

I min värld är ord inte bara ord; de är färger som jag använder för att måla mina noveller och krönikor. Jag tar ett steg tillbaka från vardagens monotoni och slår mig ner vid mitt skrivbord, fylld med en känsla av vemod som en gammal bluesmelodi.

När jag inte försjunker mig i en djup tanke om det absurda i tillvaron eller kastar omkring adjektiv som konfetti, njuter jag av en välsmakande Negroni. Det är som att dricka ett glas av mina egna berättelser; bittert, sött och fyllt med komplexa lager av smak.

Men mitt leende döljer ofta ett uns av vemod, som en gammal grammofonskiva som knastrar lite för mycket. För i mitt hjärta bär jag på historier som aldrig fick se dagens ljus, tankar som simmar runt i mitt sinne som förlorade sjöfarare i en dimmig natt.