En tidskrift av gelikar. 

Klicka här för att maila in alster och meriter

Den har varit död sedan länge. Den dog lika plötsligt som den kom, och tiden den levde sammanställs i böcker av modig vikt. Det som en gång var fantastiskt är idag pocketdeckare, kokböcker och självbiografier som saknar både mening och mod. Men precis som Bockstensmannens hår finns kvar, så lever än delar av det alla trott varit litteraturens fulla död. De litterära rariteterna kommer snart inte längre vara det enda som finns kvar av den vackra litteraturen, snart infaller en ny våg, av den moderna förlorade generationen, eller Enhet24.

INDEX

HERRENS KONTOR

DEL II 

”Så”, började jag och såg över bordet mot min anställde, vars olyckor dragit upp allt fler sår än den korta tid av lycka han givit mig.

”Så”, svarade han kort och frågande, samtidigt som han undvek ögonkontakten jag så strängt tvingade honom till.

Jag tänkte under en tystnad. Där vi satt, inne på mitt kontor, med fin utsikt över trädgården, viken och till sist havet. Jag satt med ryggen mot balkongen, ryggen mot utsikten och ryggen mot friheten som alla de anställda drömmer om. Han satt mittemot mig, iklädd sina arbetskläder. Han var lortig om knäna och dammet som yrt från vägen hade lämnat spår i hans ansikte.

”Så, vart har du gjort dig förtjänt ditt levebröd idag?” Frågade jag och såg ner i min bok för att få svart på vitt om han talade i sanning.

”Herren, jag har krattat grus med den inhyrda och rensat rabatterna nere vid tomtens gräns”, svarade han och såg mycket nervöst på mig.

”Fallit med några av flickorna på senare tiden?”

”Nej, Herren.”

”Bra, vi behöver inte ha fler bortfall och fler barn nu, men du har nog allt visat vad du går för på den fronten.”

”Hur menar ni, Herren?”

”Äsch, tänk inte på saken, eller, vi ska nog diskutera den saken, men inte nu”, svarade jag och stängde min bok.

Jag såg hur hans axlar sjönk och hur han gjorde sig beredd på att låta mig kladda på honom, men det ville jag inte. Han var för gammal och för brunstig mot flickorna. Det skulle inte smärta honom nog om jag gjorde det på honom, han kanske till och med skulle ha njutit av det. Jag sträckte ner handen i innerfickan och tog fram mitt cigarettpaket, tände en och blåste ut röken över bordet, rakt mot min anställde, för att sedan varva ner tankarna och öppna upp till ännu ett samtal.

”Nå, George. Jag minns minsann dagen du kom hit, och jag minns alla de flickorna som inte längre är här med, och jag minns när du förfört Mary och Julie och slutligen städerskan. Jag minns när du kom hit, precis som jag minns dagen då alla andra nere i baracken kom. Jag minns Frank, Harry, John, dig, Julie, Mary och Steve. Allihop. Jag minns när Julie klagade över hur barbariska ni var nere i baracken, och jag lät flytta henne till gästhuset med Mary och städerskan, men inte hjälpte det. Till slut gav jag upp tanken på att rädda henne igen, för nog kommer det alltid finnas en bordell inom henne, precis som det alltid kommer att finnas en barbar inom dig”, började jag och tog ett bloss från min cigarett.

” Jag förstår inte vad ni menar, Herren?” Svarade George frågande och oroligt.

”Inte jag heller, men jag är inte nöjd med ordningen här längre.”

”Vill du att jag skall ryta åt baracken?”

”Nej”, svarade jag sarkastiskt.

”Det tjänar ingenting till. För att ordningen skall upprätthållas måste slaget slå hårdare än dina tomma ord, men det förstår ni väl?”

”Jag tror det, Herren.”

”Det är bra.”

Jag lät George känna på den tysta spänningen för ett slag, medan jag själv funderade över möjliga sätt att få min poäng genomsyrad. Jag tänkte på min skrivbordslåda, där alla anställdas papper ligger, tillsammans med en gammal fickkniv och således mina piller för att stå på benen. Mary skickar efter en order vid varje månadsslut och hon levererar dem själv till mig, ofta till sömnen, och ibland stannar hon hos mig till gryningen, och när den kommer trippar hon ner till gästhuset och låtsas som det varit en god natts sömn hon lämnat bakom sig. Kvällen var kommen och solen drog sina sista strån över horisonten upp till mitt kontor, och jag kunde se hur strålarna slog genom fönsterna och färgade väggen framför mig i orange. George satt tyst och såg ner på bordet, och ibland upp mot bokhyllorna, och ibland i taket och således tillbaka ner till bordet, men aldrig på mig. Vid några korta tillfällen lyckades han inte hålla blicken från mig och våra ögon möttes, men under de få tillfällen då vi såg på varandra kastades hans blick snabbt bort och ersattes och en rynkad panna. Jag tänkte på den senaste tiden, på George, på de andra, och slutligen på mig själv. Att ta in de inhyrda var kanske inte så bra som jag hade hoppats. Kanske borde jag köra ut dem alla? Kanske borde jag tvinga på Mary en ring och sälja barackens boende billigt nere i hamnen, eller kanske gifter jag mig med Julie, hon är yngre, förvisso är hon hora, men det skulle jag nog kunna träna bort, och om inte annat blir hon min hora. Tankarna gjorde mig inte klokare, och att George satt kvar på mitt kontor i sin tysthet gjorde mig också stressad. Han satt som på pottkanten och förväntade sig en utfrågning eller ett finger, men han skulle inte få något av det. Förvisso att han alltid ställde till det, alltid kostade mer än han var kapabel till och att han gjorde mina flickor gravida, men nog skulle det inte räcka med väl valda ord? Nej, här behövdes starkare medel, det starkaste av dem alla. Jag öppnade skrivbordslådan i ett ryck och såg hur hans andning blev allt snabbare. Jag såg på pappren, kniven och min tomma burk med piller. Jag glömde för en stund bort att George satt mittemot mig, hans tysthet gjorde honom osynlig för mina tankar. Jag tänkte på Mary, på att hon inte kommit hit med några piller idag, och att hon varit bryskt kall mot mig under den senaste tiden. Kanske var jag något hård mot henne sist, men det är arbetarna från baracken också, och jag gör aldrig något som dem inte redan gjort. Hon har redan blivit hårt förminskad av dem, och min röst är mycket svagare än deras. Jag såg åter upp på George, där han satt i min stol, iklädda mina kläder, med ögonen på mina saker, i mitt kontor. Jag kände på burken och stressen över att pillren var slut slog mig lika hårt som vanligt, men idag var George här, och han hade gjort fel för många gånger. Jag visste att han var betydligt starkare än mig, och att han aldrig lyssnade, men jag visste även att han, likt de andra nere i baracken hade sina ömma punkter, och om inte jag skulle, så skulle han slutligen göra det själv. Jag funderade vidare på saken, för om George gör det av egen maskin så är nattens första problem löst, och jag kan släcka fotogenlampan i fönstret med gott samvete, för att sedan plocka fram min finaste slips och gå efter honom. Ja, nog är det så det får bli, men kanske skall en lapp skrivas först.

”George, kliv ner till Mary, hon skall vara kvar vid det här laget, stanna där ett tag och hjälp henne med köket, sen kommer du hit igen.”

”Skall bli, Herren.”

George reste sig snabbt, men frågande, puttade in stolen och tog några kliv bak till dörren, för att sedan försvinna ut i tomma steg i korridoren. Jag satt ensam kvar på min plats, men trevade inte för den sakens skull. Jag tog upp ett pergament, en penna och började teckna ner min anledning, min tanke och min förhoppning. Aldrig har jag känt ånger, men nu när natten kommit och inte sömnen har jag inget val. Jag skrev tills gråten kom, då slutade jag, och då hördes även Georges tomma steg i hallen, och jag placerade lappen på skrivbordet, för att sedan välkomna honom in.

”Herren, Mary var inte där nere, jag antar att hon redan gått till sömnen”, sa han och såg oroligt på mig.

”Men, jag har borstat nere i köket”, fortsatte han, i hopp om en benådning.

”Det är bra min pojke, slå dig ner igen, så skall vi nog se till att även denna natt får sina tjänare.”

Jag vände mig om, såg ut över viken och dess lugna sund, för att sedan ta ett djupt andetag, som vid nattens slut skall ha stått oss dyrt, vi som inne på mitt kontor väntat ut sömnen.

HERRENS KONTOR

DEL I

”Än går det gäss över havet, men nära till viken skimrar det blå. Från Herrens kontor speglas viken upp likt en tavla från ett pensionats ankomsthall. Vi har alla suttit på Herrens kontor, alla under olika årstider, olika dagar och olika tider. Frank kom först av oss, han blev inkallad på posten vintern då det behövdes mer folk. Harry kom självmant efter att han blivit av med jobbet och frun, på våren efter att Frank kommit. John växte upp i närheten av brännhallen och körde ut frukt på somrarna, fram till att han blev av med benet efter olyckan som det skrev så mycket om, då kom Herren till lasarettet och sedan dess har även han varit här. Julie räddades från bordellen och kom hit hösten efter John. Hon är den enda av oss som får bo i Herrens gästhus, tillsammans med Herrens käraste städerska och en av diskarna, Mary. På hösten när vi andra krattar löv och rensar grenar i häckarna brukar Herren låta Mary, städerskan och Julie sitta uppe på balkongen som ansluter till hans kontor.

Vi kan se dem bara från vissa ställen i trädgården, hur de smakar vin och skrattar gott, som om klasserna inne på tomten helt plötsligt inte varit så väsentliga som vi alltid anförtrott. Det är bara om kvällarna som Julie kommer ner till oss i lustgården, när vi dricker öl och pratar. Jag kom hit året efter henne, tillsammans med två andra pojkar i samma ålder som min egen, men efter att vi passerat entrén såg jag aldrig skymten av dem igen. Det var den varmaste dagen på året och gruset yrde runt bilen som Frank hämtade mig i. Min mor hade packat väskan åt mig, och min far hade klätt mig, kört mig till perrongen och skakat min hand farväl. Med mig till Herren hade jag nystrukna skjortor, två par skor och raklödder med dess attiraljer. Till skillnad från de andra hos Herren kom jag från utomordentligt bra omständigheter, förutom att far söp rätt kraftigt, men det hade han råd med, och mor jobbade ofta till midnatt. Jag var ensambarn och efter arton fyllda ville mor och far att jag gav mig ut på arbetsmarknaden för att till slut kunna skaffa mig något eget på höjderna i stora stan. Far hade träffat Herren vid enstaka tillfällen och kastat in ett gott ord, varpå Herren satte saken i rullning och det dröjde inte länge innan brevet kom. Till den dagens sömn var väskan packad, tårarna fällda och ambitionerna att få arbeta åt Herren höga. Men det var nu många år sedan, och jag vågar ibland knappt tänka tillbaka på hur saker och ting har sett ut sedan dess, men ni, unga herrar, ni är nya här hos Herren, så nog skall jag låta säga er ett eller två om honom”.

De nya pojkarna satt på rad i den sterila korridoren, i väntan på att Julie skulle komma ner och skicka upp dem, en efter en, för att i all sin höghet få möta Herren. Jag stod vid dem i korridoren och såg på deras väskor, slipsar, putsade skor och rödlätta kinder, samt deras ögon, fyllda av oro, stress och förväntan.

”Jag minns när jag satt där ni nu sitter. Åja! Det var allt en varm dag, den varmaste av dem alla. Varmare än dagen då alla bilarnas däck vid bargatan gick i luften. De ni!”

Pojkarna satt tysta, såg på mig med sina nervösa ögon och ingav ingen sympati för min historia. Jag höll min röst tyst för ett slag och såg längre ner i korridoren, där Mary och hennes köksanställda sprang runt och dukade finmiddagen som pojkarna skulle bjudas på, den middagen som alla blir bjudna på vid första mötet.

”Jaja, pojkar, skaka honom bastant i hand och ge fan i Julie, henne har jag tagit beslag på”, sa jag och lämnade dem ensamma i korridoren igen.

Jag gick ut från Herrens hus genom den vanliga entrén och tände en cigarett. Sommardagen var varm, kanske till och med varmare än dagen när jag kom hit. Än var det förmiddag, men jag kunde knappt bärga till natten, för då skulle jag i vanlig ordning förföra mig på Julie, så som jag fått smak för att göra allt oftare i takt med att Herren givit oss mer att göra under dagarna. Till en början röjde vi i några timmar om dagen, men nuförtiden är det tidiga mornar och arbete till sena kvällen, förutom på fredagar och söndagar. Fredagen var länge ett omdebatterat område innanför Herrens tomtgräns, och efter hoten om revolt så slogs lediga fredagar igenom, med extra insatt arbete under lördagarna. På uppfarten stod en av killarna som hyrts in från Bologna och krattade gruset, vidare förbi honom tre flickor i vita klänningar och vattnade rosorna som Herren låtit växa längst med den grusade infarten. Flickorna är bra mycket yngre än mig, och bara George har vågat ge sig på dem. Han kom hit förra sommaren och har sedan dess gjort fyra flickor gravida och de har tvingats att lämna Herren. Jag gick längt med stora huset, där pojkarna satt och väntade på mötet och fortsatte ner i trädgården. Det var på tok för varmt för att göra någonting och vi som inte var inhyrda eller kvinnor tog vara på vår lediga fredag. Trädgården är lång och sluttar svagt neråt från huset, och alltjämt med tomtgränsens slut står den prydliga häcken som vi klipper var och varannan dag och över den breder viken ut sig, dit vi ibland går och badar. Vid den svaga sluttningens slut finns blomsterträdgården och lustgården, där vi alltid sitter om fredagarna när det är varmt och dricker öl. På håll kunde jag se att Frank och Harry satt där, iklädda pressvikta byxor och instoppade skjortor.

”Hur var pojkarna?” Frågade Harry just som jag nått slutet av sluttningen.

”Blir nog inget roligt av det där, det är unga, nervösa, ja, som alla andra.”

”Äsch, det vore väl fel att döma redan nu? Du var inte heller speciellt rakryggad när du kom hit unge man!” Sa Frank med skrattet i halsen, och Harry följde efter in på skrattets stig.

”Vem vet”, svarade jag kort och koncist samtidigt som Harry räckte mig en öl.

Vi tog skydd i skuggan från den brutala solen och såg på medan de inhyrda klippte gräs och häck och vattnade blommor och bar gods från fartygen som passerat under natten och allt annat slitsamt som vi annars gör. Dagarna när vi inte jobbade såg alla likadana ut, vi satt, drack öl, spelade några parti och inväntade kvällen, med sin sprit och sina kvinnor och sin sömn. De inhyrda tycktes inte ta kol av solen, de gick med uppkavlade armar och solen glänste över deras mörka kala hjässor. Harry lutade sig tillbaka i sin korgstol och tog en klunk, varpå han harklade sig för att komma till tals.

”Hörru Steve, du har hört om George eller?” Frågade han och såg irriterat upp mot Herrens kontor.

”Nej”, svarade jag och försökte komma på vad han kan ha gjort.

”Han blev uppkallad till Herren precis före sömnen igår, och kom aldrig tillbaka till baracken efter det.”

”Mycket märkligt, må han kanske ha fått en längre körning eller så”, svarade jag och ville helst inte prata mer om den olyckan.

”Det sa John med, men ingen av oss vet, och idag är både Julie och Mary upptagna och det är ingen chans att de stannar till för att diskutera saken.”

”Äsch, pojkar, bry er inte om George nu, han kommer nog tillbaka ska ni se, vem vet, kanske blev den senaste gravida tillräckligt för Herren och han fick åka hem”, sa Frank och kastade undan sin tomma öl.

”Ja, vi kan alltid hoppas för hans skull”, svarade jag och såg upp mot Herrens kontor.

Frank och Harry drog upp något tomt samtal om morgondagens jobb, de inhyrda slet som djur i sluttningen och kvinnorna som vattnat rosorna på framsidan stod nu uppe vid burspråket och vattnade blommorna där, men jag brydde mig inget om något, utöver att ölen var kall och att solen snart skulle sjunka och att Julie skulle möta mig utanför gästhuset. Mer än så behövde jag inte tänka under ledig dag, och mer än så behövde man knappast tänka under arbetets timmar heller. Det monotona från morgon till sömn blir en vanesak snabbare än man kan tro, och med belöning som är fickpeng och öl vågar jag nog påstå att det allt finns värre platser än här, även fast alla platser han sina skuggor. Timmarna gick där vi satt, i lustgården och såg på de inhyrda samt de fåtalet kvinnor som gick förbi, men Herren hade låtit förbjuda sexuell kontakt sedan länge, och till slut även mänsklig sådan. De trippade förbi snabbt och gav oss några inbjudande blickar, även fast de flesta av dem var jungfrur och vågade knappt vidröra sig själva. Solen låg på från väst med strålar som slog rakt in på Herrens kontor. Både Frank och Harry hade lämnat lustgården sedan en tid tillbaka, och jag satt ensam kvar. Jag tänkte på mitt första möte med Herren, och allt som hänt sedan dess. Det är inte ofta som oförglömliga minnen kommer fram, speciellt inte när man tränar på att glömma varje dag, men när nya pojkar kommer, då brinner minnena inom oss alla. Den där varma sommardagen, min väska, mina kläder och min oro. Hur jag satt i korridoren och väntade glatt på min tid. Bredvid mig satt de andra två pojkarna, men mitt namn blev uppkallat först. Kvinnan som ned för trappan kom var stor, större än en frisk sådan, luktade mint och när vi till slut nått trappans höjd var hon alldeles andfådd. Jag gick efter henne genom andra våningens korridor, där väggarna stod klädda i fotografier från när herren jagade, satt på restaurang och byggde upp vår arbetsplats. Belysningen var dov på övervåningen, och jag hade svårt att se till följd av den starka solen som ögonen vant sig vid. Vi stannade upp utanför en mörk ekdörr och hon gav den en lätt knackning, innan jag fick stiga på. Herren välkomnade mig med en kram och jag fick slå mig ner vid hans skrivbord. Efter att jag slagit mig ner är minnena suddiga, jag minns hans tavlor, hans uppstoppade djur, hans hårda händer, min puls och smärtan, innan allt var över och jag blev ombedd att i raskt tempo gå ner till baracken, där Frank väntade på mig. När minnet väl kommit och färgat mitt sinne satt jag i tårar, och John satt bredvid mig i sin rullstol, och bredvid John satt Frank, som rullat ner honom för sluttningen.

”Hej Steve”, sa han med blicken upp mot huset.

”Hej John”, harklade jag mig och sa, för att sedan torka mina tårar.

”Du behöver inte skämmas, vi har alla varit där, vi får alla tillbaka bilderna ibland”, sa John och rynkade pannan.

”Nåväl, mina herrar”, började jag.

”Du kan regeln pojken min”, sa Frank och såg på mig med en sträng blick.

”Ja, det vi minns är det vi aldrig säger högt.”

Vi tre satt kvar nere i lustgården en stund i tystnad. George hade inte kommit tillbaka och när solen gått ner kom min oro över det hela. När solen väl går ner försvinner inte bara ljuset, utan kylan kommer lika snabbt och vi lämnade lustgården och satte oss i baracken en stund. Harry satt till bords och kastade snabbt ut en kortlek och vi spelade några parti, vi fyra som fanns där. De inhyrda från Bologna sov i tält ute bland äppelträden och flickorna satt på sina rum. Frank gick och hämtade en av våra flaskor och vi passade rom, för att låta ett samtal om flickorna stiga. Under samtalet och romens smäll började jag tänka på Julie, och kunde inte vänta längre. Jag reste mig, tog en rejäl klunk av spriten och gick ut från baracken. Jag tände en cigarett och på väg mot gästhuset mötte Mary, som gick åt motsats håll mot baracken. Harry och Mary hade sedan länge träffat varandra om nätterna, men gravid blev hon aldrig, ty hon var den enda i huset med lärarcertifikat och hon kunde be om att få hem kondomer till ett bra pris. Hon bar sina arbetskläder, men var ordentligt målad i ansiktet, även fast jag knappt kunde se det till följd av mörkret som, likt alla nätter smugit sig in över trädgården.

”Hej Steve.”

”Hej Mary.”

”Hur mår du? Skönt med vilodag?”

”Ja, men det är farligt varmt ute, hur går det där inne?”

”Bra, tycker jag. Julie har börjat ta för sig allt mer, du vet hur ledsen hon var när herren lät henne börja på kansliet.”

”Ja, äsch, hon fixar det.”

”Ja, hon tvingas ju göra dig nöjd var och varannan natt, så lite pappersarbete skall ju inte vara något jobbigt”, svarade Mary och såg argt på mig. ”
”Äsch, gå nu ner till din kuk och låt honom få bli lycklig han med, din jävla slampa.”

”Samma gamla vanliga Steve.”

Vi skiljdes åt och jag fortsatte raskt upp mot gästhuset, där Julie, som lovat, väntade på mig. Även hon bar arbetskläder, men var inte alls lika fint målad som Mary. Vi nickade åt varandra och gick in i huset. Städerskan syntes inte till, och hade hon varit på plats så hade jag tvingat med henne in i rummet också. Vi gick upp till hennes rum och hon satte sig på sängen.

”Steve”, började hon.

”Inget snack nu Julie, jag orkar inte lyssna på dina åsikter.”

”Steve, den här gången måste du lyssna på mig”, nästan skrek Julie rakt mot mig, samtidigt som hon behöll sina kläder på och såg argt på mig.

”Jaja, berätta då.”

”Jag tror att herren mördat George, han gick upp dit sent igår, det var jag som ledde honom dit med stearinljuset från kansliet.”

”Vad fan säger du?” Utbrast jag och såg chockerat på henne.

”Jag vet inte, men jag har inte ombetts att hämta honom och ingen har sett honom.”

”Det var som fan.”

Vi förblev tysta en stund, ända tills jag överrumplades av tankar och ville för en stund bara tänka på ingenting, även fast det bara är möjligt under samlag med den man älskar. Jag drog av Julies kläder och klädde henne till sist i vitt, och sedan lämnade jag hennes sovrum, där hon låg utsträckt i sängen, kanske inte lika nöjd som mig, men nog var hon nöjd. På väg ut på framsidan drog jag upp gylfen och promenerade glatt ner till baracken, för att äntligen få mina timmars sömn. Jag såg bort mot äppelträdsgården och på tälten och på de mörka gestalterna som satt där och rökte och väntade på gryningen, så att de snart kunde bli klara med jobbet och återvända hem. Fotogenlampan uppe hos herren var släkt och alla ljus på entrévåningen likaså. Jag rykte upp dörren till baracken och möttes av Harry och John, och längre in låg Frank och läste.

”Godkväll”, sa jag och gick förbi dem.

”Hej Steve”, sa John och såg glatt på mig.

”Det är du som tar väckningen imorgon Steve”, sa Frank just som han lutat sig tillbaka i sängen och slutit ögonen.

Jag svarade inte, utan lade mig bara ner och väntade på att natten skulle bli dag, eller på att sömnen skulle komma, för nog kommer sömnen alltid, inte alltid lika snabbt bara. Jag brukar alltid blunda tills jag somnar, men oron över George vakade över min sömn och höll mig vaken allt för länge.

Till gryningens sken vaknade jag tidigt, för att sedan väcka dem andra i baracken. Mina ögon var smärtsamt trötta och under alla de vakna timmarna under natten hade jag varken blivit smartare eller piggare. Jag klev ur min säng, drog på spisen och började koka kaffet. Just som jag kastat upp kannan och tänt en cigarett hördes ett skrik över trädgården, och snabbt därefter var vi alla från baracken i herrens hus. Utanför entrén mötte vi Mary och Julie som kom från gästhuset. Mary sprang först och Julie efter. Våra ögon möttes och hon såg argt på mig, men inte argt på det sättet hon vanligtvis gör, det här var en annan typ av ilska, eller en kanske lättnad. Vi gick vidare upp till andra våningen, där vi fann städerskan ligga ner på marken i korridoren utanför herrens kontor. Hon skrek och grät och skrek ännu mer. Jag såg på Harry och Frank, ingen av oss rörde en muskel, fram till dess att Frank tog klivet fram och öppnade dörren in till herrens kontor.

”Nej!” Vrålade städerskan och kastade sig mot Frank.

”Men, vad är det som har flugit i er?” Frågade Frank och tog ett kliv tillbaka.

”Ni får inte gå in dit! Ingen av er! Herren vill inte bli störd!”

”Dumheter”, svarade Harry och öppnade dörren.

Till ljudet av städerskan som skrek möttes vi av herren, hängandes en meter över golvet. Han hängde från en krok i taket, i sin egen slips. Hans händer var blå och ögonen slutna. Ingen av oss sa ett ord. Längre in låg George i en pool på golvet, blodig i bröstet och med ett stort sår över halsen. Alla var fortsatt tysta, men på bordet låg en lapp, som Mary tog och läste högt för oss andra. Senare den dagen kom dårbilen och Herren for iväg, någonstans. Ingen jobbade den dagen, och inte heller dagen därpå. Ingen jobbade faktiskt något mer alls. Det enda som fanns kvar var lappen där Herren förklarade det hela. Men jag kommer nog aldrig riktigt förstå varför det blev som det blev. Med oss, med George, med trädgården, lustgården, gästhuset, Herrens hus, och kanske mest av allt så kommer jag nog aldrig riktigt förstå vad som hände där inne på Herrens kontor, natten då två herrar dog.