GÖTEBORG HAR BLIVIT 

KALLT 

Staden ligger som öde mellan midnatt och gryning. Gatorna blötläggs, borstas och lämnas åter för sömnen. De få barer som har öppet även nattetid fylls med otillräckliga, bortskämda och något för glada unga, iklädda sina jeans och finansvästar. Barnen är i väntan på att på vuxna, i väntan på att få ta ansvar, ha lönesamtal och några veckors semester varje sommar. Men än är de bara barn, som står på borden halv fem om morgnarna och dansar till öronbedövande musik. Förresten finns det inga barer som har mod att ta hand om barnen, den enda platsen där finansvästarna med pappas plånbok får ta plats är på nattklubbarna. I nattens burar dansas det fram till gryningen, medan resten av staden fångat sömnen. Mötet mellan barnen och verkligheten är ett mystiskt sådant, som äger rum strax efter fem på morgonen, när barnen är fulla, trötta och hungriga. När nattklubben stänger och alla står samlade utanför lokalen, likt en brandövning i skolan, det är då som insikten kommer, det är då barnen möts av sopgubbarna, de flitiga som är tidiga på jobbet och alla taxichaufförer som vill få en sista körning innan natten är över.

Vad jag precis beskrivit är en del av staden, staden med sin hamn, sina gator och sevärdheter, men nog finns det fler aspekter som konstaterar följande, Göteborg har blivit kallt. Genom denna krönika tänker jag redovisa några saker som blivit stadens fall, men också vad som är Göteborgs räddning. Läs noga och gör som jag säger.

Jazzen

Jag huserar allt som oftast på jazzbaren, och jag säger jazzbaren, för i vår stad finns det bara en jazzbar värdig att besöka. Belägen på tvärgatan mellan den stora kyrkan och tidningsgatan kan man få sitta nära in på livet med kvartetterna, så nära att man kan känna svetten från dem. Går man till jazzbaren en onsdag, torsdag, fredag eller lördag mellan åtta och tio gör man det inte för att prata, man gör det för att lyssna. Ljudet av trumpeter som ekar, bassistens smällar med strängarna och pianots vita noter som förtrollar. Det må låta gammalmodigt, kanske för att det är just gammalmodigt, men, jag är trött på att slå mig till ro i mitt vattenhål, och till detta sänka medelåldern med allt för många år. Jag vill ha min egen ålder, min egen sort. Jag går i god för det som den gamle Wilde en gång i tiden sa, men jag slutar inte där. De ända människorna jag finner av intresse är konstnärer, människor som har trampat i klaveret och människor som gillar jazz, jag gillar sådana som vet vad det vackra är, de som vet vad det hemska är och de som vet vad bra jazz är. Idag verkar jazz vara som en forntid hos folk i min ålder, och jazzbaren bevisar detta. Det händer att folk sitter där, studerande tjugofemåringar som fattar vad som är rätt och vad som är fel, men dessa är numera rariteter. Medan kön till barerna på större gator är långa, står jazzbaren gömd, snart bortglömd på tvärgatan mellan den stora kyrkan och tidningsgatan. Gör mig, och framförallt dig själv en tjänst, gå till jazzbaren, beställ en negroni och en öl, eller varför inte en flaska vin. Lyssna och lär, se och häpna, du kommer aldrig mer se dig själv i spegeln som den reko-människa du en gång sett dig som. Du kommer hitta dig själv, och på vägen hitta fler som dig.

KÄNSLAN AV EN BÖRJAN

Känslan är svår, men den är enkel att begripa, för känslan är glasklar i sig själv, det är nästa akt jag problematiserar med, den ädla konsten att få ner en känsla i ord som inte finns i huvudet, genom sådana ord så att alla andra förstår. Känslans ingredienser måste vara tillräckligt överraskande, roande och goda för att läsaren skall äta hela måltiden och inte ge upp innan ingressens slut.

Att börja en krönika med orden ”känslan är svår” låter som något de gamla poeterna gjorde långt innan vi uppfann prosan, men visst är det likväl en inbjudan till ett mystiskt äventyr, och det är jag som står i tjänst som er vansinniga kapten. Dagens krönika är långt från roande att skriva, handlingen är närmare tragisk på den glada skalan och mina fingrar blöder, inte av ro, av hat.

Hade fallet varit så enkelt att jag redan satt på ett dött nio till fem så hade den här krönikan aldrig skrivits, då hade jag varit upptagen med annat, sådant som radhusägare och bottenvåningsboende är. Då hade bilen behövt tvättas, gräsmattan klippas, hyllorna dammas och golven dammsugas. Då hade jag faktiskt haft något bättre för mig om dagarna, kanske den tyngsta pusselbiten är att jag hade haft ett jobb. Men, nu är jag varken radhusägare, bottenvåningsboende, äger ingen bil, klipper sällan gräsmattan och dammar aldrig, precis som jag aldrig dammsuger. Inte heller har jag något att åka till varje dag, det finns ingen plats som tvingar mig till meningslöst arbete åtta timmar om dagen, än. Men, för att knyta ihop stycket innan vi hoppar till nästa så skall det klargöras att jag är lycklig som slipper allt det där, jag är inte där än.

Att inte få jobbet är den vemodiga delen av att faktiskt söka jobb. Det jag har lärt mig är att gällande jobb bör varje sökande bevara en del pessimism inom sig under väntan på beskedet. Det är absolut ingen idé att vandra omkring i lyckans färd, unna sig ett par nya byxor med pressveck och kavaj bara för att man kanske får jobbet, det är som bekant lika bra att sluta drömma, det mesta går åt helvete i alla fall. I väntan på beskedet skall man unna sig ledighet, försvinna från radarn några dagar och ta in på hotell i någon stad längst med kusten, någon stad man inte fördärvat än. På hotellet beställer man in en flaska och cigarr, låtsas vara framgångsrik, för har man otur börjar arbetet på måndag och då är drömmande enbart drömmande, för ingen som jobbar mellan måndag och fredag har tid för att förverkliga sina drömmar, och de som enbart längtar efter semestern kan lika gärna sjukskriva sig.

Jag har gått februari och mars ut och väntat på ett besked, ett sådant som faktiskt kan ha betydelse om man genomför uppgifterna på rätt sätt. Kungälvs-posten sökte en ny krönikör, och jag anmälde mitt intensiva intresse för anställningen. Under väntans tider föll jag för det som vi alla någon gång kommer att falla för, jag hade hopp om att det var mig redaktionen skulle välja. Människan är bra på få saker, men något vi bemästrar är att luras, och framför allt att lura oss själva. Jag föll över min egen tröskel, och nu i efterhand insåg jag hur mina händer var bakbundna och ansiktet fick ta smällen, och small det gjorde det.

Att bli krönikör åt Kungälvs-Posten må låta som en lite sak, en liten dröm. Jag vore en lögnare om jag sa att hela min framtid låg planerad på Kungälvs-postens redaktion, om så vore fallet skulle jag nog bara studerat journalistik och blivit lika lurad som alla andra journalister. Redaktionen valde annat namn för rollen som krönikör, men våga inte tänka tanken att jag är bitter för denna förlust, detta är känslan av en början. För att låta som alla framgångsrika nissar där ute så skall jag yttra mig på ett sätt som kanske kan bli relevant om för många år av misär,

att inte få jobbet som krönikör på Kungälvs-posten var det bästa som hänt mig.  

KREATIVA

RUMMET

Precis som vännen i En Fest För Livet blev galen och skrev på terza rima när han blev full, blir jag förälskad i köket när jag får smakprov på allt gott som där tillagas. Det finns få som kan förvandla ingredienser till konstverk, men jag har turen vid min sida, för jag känner två. Den ena är min mor och den andra min käresta. Vid middagsbordet varje kväll har det genom alla år serverats kärlek och passion, och jag är glad att denna tradition aldrig kommer att gå ur tiden, min käresta tar väl hand om stafettpinnen. Kvinnan saknar du som allra mest när du omöjligt kan vidröra henne, köket uppskattar du inte förrän du lärt dig att använda det. Den här krönikan handlar om kök, mat, passion och en handfull annat som jag egentligen inte kan så värst mycket om.

Det finns en speciell respekt som jag inger den som över kökets kaklade golv genomför mästerverk. Ett samtal med en kock är som ett samtal med prästen under bikten, man känner inte varandra, eller så gör man det, man pratar om problem, en kock utan problem är en servitris. Jobb är ett ämne man håller avstånd från, för en kock har inte ett jobb, bara ett liv. Man går igenom öden, felsteg och varför kocken blev kock från första början. Det finns ingen kock som levt ett regelrätt liv, de har alla sina skelett i garderoben, som i sin tur gett dem en anledning till att de betalar skatten baserat på timmarna framför spisen, i stressen, med sleven och bland grytorna, men en sak genomsyrar syran, anledningarna är aldrig, aldrig bra. Baserar jag allt detta på filmer? Ja, men i vår förlorade generation är fiktionen är den sanna faktan. Kocken lyssnar när man pratar, ibland lite för bra. Avslutas inte konversationen med ett jobberbjudande är kocken ingen kock. Säger du ja till erbjudandet får du ett förkläde i ansiktet, säger du nej blir du bannlyst, valet är tufft, och rättvist.

Kockyrket har aldrig fallit över mig som Dantes väg, å andra sidan har jag ännu inte mött kökets Vergilius, för han är redan död, med sig tog han sina serier och böcker. I huset är köket det kreativa rummet. Det är i köket som måltiden tillagas. Ibland blir den god och ibland helt fruktansvärd. Att tillaga mat är som att spela jazz, en kryddning som inte passar är först erkänd om nästa krydda inte räddar måltiden. Jag hamnar i trans när jag ser hur folk som kan laga mat lagar mat. Dedikationen, kärleken och hatet, allt nerkastat i samma buljong, det är matlagning!

Nuförtiden blir vi nästan överrumplade av nyheter om vad man ska och inte ska äta. Media skrattar åt all hysteri som befolkningen tycks tro på, eller är det så illa att till och med media tror på skiten? Det där var ett skämt, alla vet redan att redaktionerna är fulla av lättlurade jäklar. Jag tycker att det är dags att kasta bort allt som media och matrådgivare tryckt upp i våra ansikten en gång för alla. Jag äter det som mina smaklökar tycker är gott, och sen är jag rätt bestämd vid att för mycket grönt kommer ta död på oss, även fast alla andra verkar tro att det är köttet som är boven. Nu vet jag att det bara är en handfull med spretiga fingrar som läser den här krönikan, men det stoppar inte mig från att rentvå mitt namn, eller, kanske är det bra lite med hjärngympa, lär er att se ironi, och bli inte så sura hela tiden, bara för att jag skojar om veganer.

Åter till köket, till stekpannor, skärbrädor, sylvassa knivar och överfulla kryddlådor. Nu när jag undervisat er ett slag så måste jag självfallet också redovisa hur en bra matlagad vecka ser ut också. Veckans första dag är måndag, det står, likt alla andra dagar, skrivet i den hårdaste av sten. Måndag är veckans start, och maten som serveras bör därför efterlikna detta, genom en låg kreativitet och sunt förnuft bör måndagsrätten vara kraftfull, mättande och fungera som en kikare för resten av veckan. En gryta är alltid en bra start på veckan, gärna väl kryddad. Eller, varför inte en chili con carne? Om carne låter smakrikare, fixa dina lökar. Om den låter mer frestande, var inte feg med svarta bönor.

Tisdagar, erkänt som veckans värsta dag. Det är långt till helg, regnar nästan alltid och ingen, absolut ingen är glad, och det är därför vi äter fisk. Nu säger jag inte att all fisk smakar kofta, för det gör dåligt grillat lamm, men jag säger att fisk är det jag gillar minst. Så är det med den saken, tisdagar är fiskens dag.

Onsdagar, eller som alla fjortisar, medelålders och lärare säger, ”lill-lördag” är veckans snabba måltid. Jag gillar att äta snabbt, så kan man göra något roligt sen, och det implementerar jag på onsdagar. En hel special, med mos på påse, färdiga frysta korvar och ljus neon tur och retur fungerar alltid.

Torsdagar är nog den dagen som alla har samma känsla, fredagen är nära, veckan är på sista andetaget och magen måste vila upp sig inför helgens lyx, det är dags för soppan att göra entré. Soppa är bara gott om det regnar och är höst, man sitter inne på något lantligt hak, som Le Pub, och beställer in en Gulasch och öl, det är minsann riktig lyx före lyxen. Jag höjer ett varningens finger innan vi går vidare, beställ aldrig en Gazpacho i Andorra, varför kanske ni undrar, läs mina tidigare krönikor, svaret finns någonstans.

Fredag! Åh, nu längtar ni bra mycket efter tacos, men, jag kommer att förstöra era svensson-svensson planer, för nu skall grillen tändas. Den som grillar med en gasol använder egentligen bara en spis utomhus, det är kolgrill som gäller, slutdiskuterat. Vad som kastas på grillen är helt ditt beslut, men är det kyckling som står på menyn, för guds skull, marinera den i citronmarinad.

Lördagar är pastadagen, det bestämde jag nu. Kasta ihop en fin rätt, jag rekommenderar skivad salsiccia och gnocchi tillsammans med en enkel ostsås. För syns skull kan du kasta ihop några finhackade tomater och blanda ner skiten med lite olivolja och kryddor.

Nu är vi på veckans sista dag, söndagen. Dagen då ångesten ligger över oss, eller er, för så länge jag äter Biff Rydberg håller sig ångesten på mils avstånd. Speciellt om jag gjort mig själv användbar under dagen och pillat i trädgården eller så, då finns det inget bättre än en Biff Rydberg.

Köket är husets samlingsplats, det är där de lätta samtalen förs, de djupa sparas och startas först runt matbordet, helst med en dålig fotogenlampa som ljuskälla och en flaska gin, så att även den blygaste tar ton. Köket är ingen plats för väl valda ord, bara snabba och gärna lite fräcka sådana. Det finns få saker som får mig att må så bra som jag gör när mat lagas, vinet fyller glaset och samtalen är goda, det är en vinst i alla lägen, och en fröjd för livet.

DRÖMMANDE & DET EVIGA PAMPLONA

Vi besitter alla drömmar, stora och små. Stora drömmar är drömmar som tar tid, sådana som vi finner långt fram, som att skaffa det där jobbet du alltid drömt om eller att köpa det där huset vid stranden på sommarstället där dina sommarlov som barn spenderades. Stora drömmar är sådana drömmar som ligger varmt om hjärtat, sådana som vi ständigt siktar mot, när vi ser dagarna passera och födelsedagar komma och gå. Varje dag är, i en perfekt värld, ett steg närmare den stora drömmen. Sen finns det små drömmar, som att köra den där bilen, gå på den där konserten eller lära dig att spela det där instrumentet, eller varför inte, skriva den där boken. Det är drömmarna som håller oss vakna, som håller oss i schack, men det är också sådana drömmar som vi lättast släpper. Så länge vi kan sikta pilen mot något så släpper vi den, i hopp om att vi sätter den mitt i prick, men små drömmar släpper vi oftast för tidigt och det blir inget mer med det hela. Detta må låta lysande, kanske till och med självklart, men då ska jag göra mitt yttersta för att bevisa för alla att ovanstående är fel, för det finns mer nyanserade tagningar av drömmar än det här, och det är vad jag skall redogöra i den här krönikan.

Stora och små, förvisso att dom finns, men det finns fler typer av drömmar. För mig finns det en typ av dröm, en typ som jag värderar bra mycket högre än de största drömmarna jag har, och det är rese-drömmar. Under regniga dagar, sådana där vinden slår regnets noga formade droppar mot fönsterrutan, sådana dagar när paraplyer blåser längst gatan och städerna sover, det är under sådana dagar som jag oavbrutet sitter och drömmer mig bort, bort mot resor jag vill genomföra. Jag tror inte att jag är ensam om att göra just detta, men hur kommer det sig att rese-drömmar har sådan stark slagkraft på sådana som mig, och vanligt folk i allmänhet?  

Rese-drömmar och resor gör något med människan. Under resans gång får hon se nya perspektiv, känna nya dofter, träffa nytt folk. Hon blir märkt, både utvändigt och invändigt. Ett sår kan representera så mycket mer än bara en skorpa, för i skorpan ligger en del av nostalgin, världens näst starkaste känsla, efter kärleken.

Genom hennes resor får hon erfarenhet, och det är det enda som pengar inte kan ge oss. 

Erfarenhet gör för själen, vad studier gör för hjärnan. Den välutbildade kommer aldrig att kunna mäta sig med den bereste, för den typen av utbildning sker på intuition snarare än ändlösa timmar bakom skolbänken.

Jag älskar att resa, jag älskar att se saker som annars bara finns uppstoppade i fotografier. Jag vet inte vad det är som gör det, kanske är det just den där nostalgin jag vill åt, den som gör så ont, och samtidigt värmer lika väl som en moders kyss på pannan. Mina rese-drömmar har aldrig handlat om destinationen, utan resan. Sommaren 2022 far jag, i gott sällskap genom Europa, hungrande efter äventyr, billig öl och allt annat grabbar som aldrig sett vare sig sanningen eller meningen i vitögat vill uppleva. Vi far bara, genom dagarna, och vilade om nätterna. Förvisso att vi hade en destination, men det var aldrig den som stod i fokus. Jag tror att vi såg oss som vacilandos under den tiden, och snart är det dags igen.   

Jag drömmer mig bort, skissar och planerar, för snart sitter jag bakom ratten igen, farandes mot en resa snarare än en destination. Jag vill till Pamplona. Som så många andra blev jag tagen på sängen av Ernest Hemingways ”Och solen har sin gång”, och sedan första läsningen för bra många år sedan har Pamplona legat mig varmt om hjärtat, även fast att jag ännu inte varit där. Jag vill fara genom Spanien, från solkusten till de nordliga bergen, för att sedan få avnjuta allt som Pamplona har att erbjuda, allt som finns kvar. Efter att världen börjat printa ut fler normer än sedlar vågar jag knappt tänka tanken på hur mycket som har förändrats i staden. Jag vill uppleva det som The Lost Generation och Hemingway upplevde på det glada tjugotalet, är denna filosofi barbarisk och säkert sagt omöjlig? Ja, men, är det inte en vacker tanke.

Att resa är att leva, och livets resa med dess eftertexter rullar bara för dem som förtjänar det. Resan är inte alltid trevlig, den kan göra ont, det finns stunder då den till och med krossar ditt hjärta. Men att inte resa vore att inte leva, och att resa, trots att det stundtals gör ont och krossar dig, vill alltid väl, för resan lämnar alltid kvar något hos dig, precis som du alltid lämnar kvar en bit av dig, förhoppningsvis en fin sådan, som nästa resande upptäcker. Det är först då som resan inte längre handlar om resan, det handlar om livet.

VÄDER & DESS BÄSTA VÄN PROMENADER

Jag tycker mycket, kanske ibland lite för mycket. En man med stor byrå och många olika fack skulle nog ha svårigheter att placera in mig på rätt plats. Jag tycker mycket om saker jag finner intressanta, men också en hel del om saker som ligger långt bortom mina armars längd.

Om ni inte har märkt det än så är den här hemsidan egentligen bara ett sätt för mig att få utlopp för alla orden som vakar inom mig. Alla ord som tillsammans med andra ord bildar meningar, bildar sådant som jag står bakom.

Dagens ämne, denna första tisdag i mars är väder och dess bästa vän promenader. Följ med på en promenad längst med ordbokens sjö, den som förmodligen mynnar ut i ett träsk, för så fina meningar kan jag inte teckna, men läsbarheten är viktigast. Nu är denna meningslösa introduktion slut, låt oss börja.

Som Ted en gång sa, ”himlen är oskyldigt blå”, även fast den till synes alltid är täckt av ett grått lakan, som målar upp horisonten i vemod. Jag är en som gillar solen, den blå himlen, gröna gräset och blommande blommor i rabatterna. Jag fullkomligt avskyr vädret från november till april, det är regnets, ruskets och depressionens månader, rent vädermässigt vill säga. Det gör mig så ont att se nakna träd, gråa trädgårdar och skakande hundar, vars ägare fastnat inne i mathandelns värme med en gammal bekant för länge. Jag vill ha sommar, och vår, och en gnutta höst, sen får det vara bra. Det finns inte längre någon vits i att hoppas på en snöig vinter, vi har redan suttit stopp för den möjligheten. Och nej, jag är ingen miljöaktivist, jag säger bara att det är lika bra att sluta hoppas på en vit vinter, för den är förbi, och ingen i sitt fulla bruk hoppas på den vintern vi får nuförtiden, den som präglar oss med grusade vägar, regn varje dag, mörkt innan tre, piskande vindar som slår upp jackan och en allmän hård standard.

Jag har ingen oplockad gås med vinterälskare, än. Tyck vad ni vill, men jag kommer aldrig acceptera skiten ni försöker trycka i mig. Jag ber inte om mycket, bara en sak just nu, och det är att vintern skall försvinna. Är det för mycket begärt?

Våren har gått från att vara en tid som bara kommer, till en fest, en fest som alla firar, festen över att våren är kommen och att vi alla har överlevt vintern. Det är en rätt ofin tanke, helt plötsligt måste vi fira att årstiden är över, medan när sommaren tar slut, då väntas strejk, depression och vissa, bara vissa, de riktigt grymma, flyr landet. Ovanstående låter långt från hållbart, men jag kan bara observera, och kanske, bara kanske, agera som en av de vettiga som flyr landet under hårda årstider.

Det finns dock en sak som gör mig tillräckligt lycklig för att stanna kvar i landet under vintertiden, och det är längtan efter våren. För vad går hand i hand med varmare temperatur och fågelkvitter, du gissade rätt, promenader.

Det finns få saker i denna värld, eller simulation som vi gästspelar i som går lika fint ihop som bra väder och promenader gör. Som handen i handsken räcker inte, passformen är för bra. När vädret tillåter, fågelkvittret hörs och träden börjar stå klädda i gröna löv, det är då som promenadstråna överrumplas av galna pensionärer, fritidsledare och vanligt nio till fem folk. Alla, precis alla ska ut i spåret och promenera. Vissa löper, andra ”powerwalkar” och vissa, som mig själv, vandrar bara omkring, i snigelfart och andas in vårens bekvämligheter. Det första vårtecknet är Svenska Cupen, nästa är promenadhysterin, det är en sådan sak som står skrivet i sten.

Göteborg är en promenadvänlig stad, tillräckligt vänlig för att jag ska promenera där, dock har jag en låg standard. En icke-promandvänlig stad är Lund, dock har alla som kallar Lund för sitt hem antingen redan gett upp, håller på att ge upp eller cyklar, skillnaderna är hårfina. I Lund promenerar man inte, om man inte måste. Bussen rullar överallt och cykel är billigare, enklare och förmodligen roligare, med tanke på promillehalten som varenda Lundbo springer runt med dag in och dag ut.

Tillbaka till Göteborg, för som jag tidigare skrivit så är det en mycket bra stad att promenera i. Under en mycket kortvarig epok av mitt liv gick jag mycket stadsvandringar i Göteborg, men det gör jag inte längre, så är det bara, för mycket av det goda är aldrig bra. Nuförtiden kan jag njuta av kortare promenader i Göteborg, men bara när solen skiner, uteserveringarna är öppna och humöret är under kontroll. Tro nu inte att jag är en sådan som sätter mig på en svindyr uteservering och dricker öl, för det gör jag max tre gånger om året. Jag är en fattig student, och dricker hellre min öl hemma, med neddragna persienner. Men promenera, det tycker jag om, och det är en billig ursäkt till att hitta på något i det annars monotona livet.

Det finns väldigt fina vägar man kan vandra på, och jag hade kunnat rada upp några väl valda nu, men det vore som att slå ner en oskyldig, för mina vägar kommer aldrig bli dina, och den bästa stadsvandringen är den man genomför utan karta. Den vandringen där man, helt utan att tänka, finner sig på gator man aldrig tidigare sett, tar en öl i en bar man aldrig tidigare lutat armen mot, och slutligen infinner en stor skräck över hur närsynt man blivit, det är en bra promenad, och den hittar man själv. Råd är en dom, när det gäller promenader handlar allt egentligen bara om samma tanke som drabbade Doktor Glas, för liv är handling, och gott väder blir bara gott efter en promenad.

Nu avslutar vi för idag, på klassiskt vis med en invokation till vädrets gud, åh Zeus, jag ber dig, ta bort kylan, ersätt den med värme, ta bort molnen och låt den blå himlen visa sig. Jag vet att du lyssnar!

INGET MAN SÄGER HÖGT

 För allas trivsel är det lite som bör förklaras. Denna krönika väcktes till liv i början av januari 2024, inom spanska landsgränser. Det var allt.

Jag hatar det mesta, kallt kaffe, telefonsvarare, fakturor, regn, slask, jobb, korrupta politiker, tomma vinflaskor, pengarproblem, köer, stockholmare, kallt hav, blåst, branta backar, fjortis-tjejer på Avenyn, dåliga böcker, skvaller, inflation, fyra veckors semester, ölpriser, bränslekostnader, trösklar, lärar-andedräkt, syslöjd, fingrarna efter att man ätit Doritos, när skosnöret går upp, när ryggen gör ont, när foten somnar, när krampen smäller till i vaden och när kontrollanterna kliver ombord på bussen och det klassiska maktmissbruket visar sig för oss vanligt folk. Listan går att göra längre, mycket längre, men jag har lärt mig att det är det avgränsade hatet som slår hårdast, så glöm bort allt som hittills skrivit, nu djupdyker vi.

Carbonara på en italiensk-inspirerad restaurang i Spanien, ni hör ju, felen är många, för många. Restaurangens matsal var stor, inte storslaget stor och inte bamba-stor, men stor. Väggarna klädda i små tavlor, speglar, gardiner och mer tavlor, allt hängde ovanför den röda tapeten. Taket var gult och golvet i ek. Hela rummet kastade om en i den spanskan flaggan, även fast restaurangen tydligt var fostrad med italienskt påbrå. Märkligt nog kändes inget som det skulle, varken varmt eller kallt, bara öde. Jag satt som mitt i öknen, omringad av influenser från fjärran land, mellan väggarna av ett präglat sådant, inget stämde, inget var som det skulle. Men, är det någonsin som det ska?

Jag beställde in Carbonara. Det är i grundens lag en enkel maträtt för en kock som betalar sin hyra efter timmar i köket. Säkert kort, tänkte jag. Det var just den maträtten som satte fart på elden, som sedan satte fart på mina fingrar, mina tankar och mitt förbannade skrivande. Carbonaran är roten till, ja, den här utläggningen. En utläggning som ni snart kommer få ta del av, framförallt hur en carbonara kan smaka, ja, det är lika bra att förstöra överraskningen för er, ren och skär skit.

För att ni ska ha en sportslig chans att begripa alla rötter till mitt hat och oro måste vi gå igenom lite grundläggande grejer, så självklara grejer att det borde stå sytt under var mans krage på arbetsskjortan.

Sverige under vintertid, det vill säga all tid förutom industrisemestern, eller, räkna med den med. Vi börjar om, Sverige året om, denna ständiga kyla, överfulla barer, levande ljus och bedrövliga känsla. Skiten gör mig spyfärdig ibland, speciellt på lördagar mellan elva och eftermiddagskaffet. Frosten kommer, sedan snön, sedan skyfallet, sedan vinden, sedan depressionen, sedan snön igen, sedan inställd kollektivtrafik, köer överallt, trasiga paraplyer, snordyr sprit, ja, hur lång lista vill ni ha? Anledning att lämna landet existerar i alla fall året om, och i min hjärna dygnet runt, dag in och dag ut. Under varje minut hinner minst en tanke på att fly landet slå sig in på hjärnkontorets skrivbord. Allt som oftast har jag inte råd, men flyr ändå. Under slutspurten på vårt nu föregående år var det ingen skillnad, det var dags att lämna skiten igen.

Jag lämnade snön, och kom ner till regn. Något varmare grader, något billigare villkor, men ändå regn. Några dagar var fina, andra usla, hur som haver, det var här nere, längst med den välbekanta solkusten som min vrede nådde sin absoluta topp.

Jag befann mig i Cartagena, varför må ni undra, och jag önskar verkligen att jag kunde svara på den frågan, men jag vet inte själv. Cartagena är belägen i den autonoma regionen Murcia, som drar sig längst medelhavet. Staden bär på intressen för den antik-intresserade och även ett militärmuseum för den som tycker att pansarvagnar och granatkastare är ”coolt”. Lite töntigt om du frågar mig, och typ alla andra. Det var i Cartagena som det som inte fick hända hände. Jag, liksom så många andra före mig, föll för lotten, fastnade i fällan, utan att ens märka det själva. Lite kontext är mer än nödvändigt här, så nu hoppar vi av tråden en stund.

Jag står rakryggad för ytterst få saker, men detta är en av de sakerna som jag, genom vått och torrt kommer stå bakom. Är man i ett främmande land så äter man av det främmande landets kök. Jag kan ibland hamna i märkliga tillstånd när jag grubblar för länge över att åka till Spanien, för att i sin tur beställa in köttbullar och potatismos. Jag säger inte att det är olagligt, bara att det bör undvikas. Är man i Spanien, då äter man för helvete Paella, inget annat. Nu speglar inte detta mig i alla lägen, men det är fan så viktigt. Man måste börja våga lite, eller som det är sagt, man måste riskera det vidriga för att upptäcka det magiska. Så, nu åter till tråden.

Runt ett bord, på en italiensk-inspirerad restaurang i Spanien gjorde jag det oförglömliga valet att beställa in en pasta carbonara. I stunden var jag uppgiven av hungern, den som kommer efter till synes ändlöst stadsvandrande i en främmande stad och jag fann ingen ork att bry mig om vare sig mening eller mål. Först ut till bordet var ölen, serverades iskall och lämnade som bevis vattenringar på bordet. Jag minns hur jag tog klunk efter klunk för att stilla hungern något, men kolsyra bör inte användas som substitut till mat. Redan här var smaken bitter, inte på något gott sätt från ölens sida, utan mer bitter som om jag svalt saltvatten och samtidigt sovit i lakan där sand sporadiskt placerats ut. Nu fattades bara en sak, och just den saken kom serverad kort efter att halva ölen försvunnit.

En god carbonara är nästan tillräckligt god för att hamna på min topp tio lista av rätter jag vill äta på tisdagar, den carbonaran jag fick serverad hamnade istället på första plats, i min lista på topp tio rätter jag aldrig mer äter, andra platsen på den listan går till gazpacho jag åt, eller drack, i Andorra sommaren 22. Det går inte att genom ord beskriva tillräckligt tydligt hur fruktansvärd rätten jag nu satt med smakade, för den smakade absolut ingenting, bortsett från en eftersmak av smutsig och välanvänd disktrasa från ett gatukök i Malmö. Har du inte spytt än? Bra jobbat! Jag antar att dina smaklökar är lika vidriga som mina minnen från den dagen. Carbonaran jag beställde den dagen åts aldrig upp, och ölen lämnades med slatten kvar. Rykten säger att inte ens råttorna runt kökets soptunnor rörde det som halvtimmen tidigare suttit framför mig, redo att förtäras.

Vad jag med denna krönika velat försöka få sagt är att, vad du en gör, beställ aldrig en carbonara i Cartagena, det kan vara det sista du gör. Sen skulle jag vilja ta tillfället i akt och knyta ihop denna säck med en annan sak, våga testa köket i det land du må besöka, för alla som åker till Spanien för att sedan äta italienskt är inget mer än turister, och att vara turist är inget man bör säga högt. Det har jag lärt mig den hårda vägen.

AGORAFOBI

Denna text, vilket fack den hör hemma i är omöjligt att svara på, handlar egentligen inte om något mer än en efterlängtad kärlek till det jag en gång såg som vardag, och en kärlek som förmodligen antingen tar död på mig eller förgyller det lilla jag kallar mitt. Välkomna, slå er ner, vänta inte på något, för inget kommer, ta en kaffe, en negroni, ta två och håll hårt i din kärestas hand, för tillbaka till tron, nyfikenheten och säkerheten kommer vi aldrig. Inte än på ett tag iallafall.

Uppsåten till den här texten tog sin början häromkvällen. Klockan har nyss passerat tio, två timmar innan ännu ett dygn att förstöra började. Jag stod på hedens busshållplats och insåg att den är helt jävla vidrig, som ett ruttet skal till en uråldrig apelsin. Som ett plåster fast i tre hårstrån strax under knäskålens ömma yta. Jag stod på hållplatsen, tillsammans med fyllon, par och ensamvargar påväg hem efter debuten. Regnet hade upphört, men gatorna låg fortfarande blöta. Vattenpölar hade bildats längst hållplatsens asfalterade yta och nere vid kiosken stod personalen och rökte under taket. På avstånd rullade bussen fram, som genom askan efter en ruskig tid, fylld av knark och bråk och skit. Jag klev på, fann mig en ledig plats och lutade mig tillbaka i sätet som förgyllt så många rövar genom åren, sedan for vi bort från stan.

Folk klev på och folk gick av, men ingen, absolut ingen lyfte upp sin blick för att se efter. Jag kände mig som skuggan, mörkret, tapeten och osynligheten. Som soldaten utan nummer, chauffören utan körkort och supporten utan halsduk. Några sällskap skrattade, några ensamma andades i djupa suckar och någon förde utländskt samtal i våldsam ton över telefonen. Någonstans mitt i den kalabalik som tagit sin början kom oron vakande över mig som om djävulen själv spelade mig i ett schackbräde. Vart jag än kastade blicken möttes den av andra, minst lika vilsna blickar, men ingen tycktes se mig. Genom bussens fönster skymtades bilars bromsljus, den starka, röda, dödande och skrämmande färgen blev utbytt mot blåljus just som vi lämnat Backaplan, och jag lät huvudet lutas mot sätet och tänkte en stund.

Ibland är det sett som viktigt att tänka på allt vi aldrig orkar bry oss om. Ibland vill jag bara sitta och se ut på träden och dess rörelser just som morgonbrisen faller in. Det kan ibland vara allt jag vill göra, men samtidigt det jag så sällan gör. Allt kanske bara blir svart ibland. Något jag aldrig vill göra är att följa regler och hålla röda trådar, därför skiter jag i det, jag är ingen slav för kreativt arbete i skrift, ingen kan säga rätt eller fel till mina texter, men ingen skall heller ställa sig i ledet, för den här texten, det här försöket börjar gå allt närmare ett stup, och jag vet roligare sätt att gå under på. Att falla till sin död tar för lång tid, det ska gå fort, som ett hundrameters lopp löpt av dopade jävlar. Snabbt som blixten! Nåväl, tillbaka till verkligheten, tillbaka till bussresan och mitt tänkande.

Till ljudet av läckande hörlurar, skratt och hårda, men förmodligen väl valda ord, på utländskt språk började jag tänka på mitt bussåkande, innan jag kastade det långt bort och tog det finare alternativet. Jag har, fram till nu, alltid tyckt att åka buss varit en trevlig sak. Det var trevligt på morgonen och inte förjävligt på kvällen. Som en dröm som kommer tillbaka, den var fin första gången och minst lika bra andra, eller som en bok, första läsningen är speciell, den andra är som att träffa en gammal vän. Allt det jag tyckt om med bussen har försvunnit. Under min kvällsresa från Göteborg till hjärtat av Bohuslän kände jag mig likblek, panikslagen och skräckslagen, allt på samma gång, vilket är omöjligt, tror jag. Överallt satt folk jag inte hade någon koll på, jag visste inte vad sällskapet bakom mig skrattade åt, vad Häcken-supportrarna två säten fram diskuterade och vad den förbannade mannen i telefonen skrek på egentligen. Jag visste ingenting.

Kalla det för paranoia, överdrift eller ett skämtsamt sätt att hata människor, men faktum är att jag, sedan bussresorna tog slut, valt att aktivt dra mig inåt från utsikten utanför fönstret. I gamla skrifter står det att den välberesta, den som sett jordens vackraste tillsammans med avskummet lätt försvinner in bakom stängda dörrar och gömmer sig från utsikten, men nog borde det finnas undantag. Kalla det för paranoia, överdrift eller ett skämtsamt sätt att hata människor, men nog är det sant. Skrämmande men sant.

Sedan bussresorna tagit slut och bilen tagit dess plats har jag vunnit en kärlek. Så länge vägen är lång, omgivningen grann och tanken full kan jag inte sluta le. Det är under bilfärder som alla tankar kommer ut i ord och omgiver mig i förarsätet. Ibland går det för fort, ibland lite långsamt, och ibland känns det som att sväva på moln. Vissa kvällar regnar det, andra mornar ligger dimman över ängarna och gatan sover djupt. Vissa nätter lyser stjärnorna över mig när jag bakom ratten framhäver fordonet längst med gårdsstaket och sjöar. På söndagar kör jag till havet, parkerar och tar mig en titt på det fina vi inte än lärt oss att förstöra, men allt för ofta kör jag bara tills tanken är slut, idéerna likaså och ögonlocken trötta.

Denna text handlar egentligen inte om någonting, den fyller ut utrymme och kommer kanske någon gång få mig att fundera över min galenskap, men tills dess får den finnas kvar, som en påminnelse om hur jävlig en text utan en solklar röd tråd kan bli, men som den förnuftige en gång sa, regler är till för att brytas.

DÄR VARJE DAG ÄR EN HISTORIA VÄRD ATT BERÄTTA

Jag älskar Spanien. Kanske är det en nostalgisk sak, efter alla somrar, vintrar, höstlov och påsklov som tillbringats i händerna av detta vackra röd-gula land. Spanien är lite som att möta sin livskärlek, på något magiskt sätt både doftar och känns hon helt rätt. Min kärlek för Spanien kommer nog aldrig att försvinna, om inte kommer den bebyggas, precis som kärleken gör, för att sedan i olyckliga fall brytas samman, men den starkaste av kärlek, den man känner för henne som doftar och känns helt rätt, den klarar av några skavanker, några hål i vägen, precis som min kärlek för denna nation gör.  

Visst att det låter alltför fint, men det är på den iberiska halvön jag känner mig som lyckligast. När solen står högt, havsbrisen färgar av sig på fordon, fasader och hår, vinet är billigt, ölen iskall och korven direkt från himmelriket, det är där jag vill husera tills döden kommer och tar mig, för visst får man betala sitt pris för att få ynnesten att leva här nere, under den gul-rödas vaggande flaggan. Men, det är ett pris som aldrig betalas aldrig i kronor och sedlar, inte ens pesetas, även fast den jävla valutan är borta sedan länge. Priset betalas i god motion, mycket bad och fyllda rödvinsglas, oftast i gott sällskap, men även den enstörige kan i detta land fylla sitt glas i välbehag och uppskattning.

För att Spanien skall fungera, med alla sina lagar, regler, korruptioner och historia, så har även du något att följa. En mycket enkel lista. Den må låta töntig, hatvärd och förmodligen rätt överdriven, men skam till den som denna lista inte följer.

Vakna tidigt, helst innan dvärgkaninerna kommit hem från debuten och de stackars lågavlönade kommunanställda kommit med tankbilen och spolat av de sandiga gatorna. Klä dig lätt, så lätt som bara går, värmen dödar även den starkaste räven, och ta dig sedan ut. Strunta i saker som kaffe, frukost och sprit, ta dig bara ut. Gå över gatorna, långsamt. Nyp dagstidningen från någon parkbänk, tänk på miljön för en gångs skull, återanvändning är en bra sak. Med tidningen vilande i armvecket, dra dig ner mot torget, om du är få förunnat att ha ett sådant nära till hands, om inte kan jag inte annat än be för dig och ditt jävla samvete. Slå dig till bords, beställ in enkla brödbitar med olivolja samt salt och peppar. Kanske ett glas juice, om du är lycklig. När din tallrik står tom kan du, måste du, beställa in kaffe, gärna en Americano samt en Espresso shot, ta två. Läs den spanska tidningen till kaffet, även fast du inget begriper och gå sedan din väg, likt ett finskt farväl, vi är inte samtalsvänliga än.

Ta dig ner till havet. Se på vågorna över en cigarett, cigarill eller rökfritt, valet är ditt, hälsan är det enda du kan påverka, om du har tur. Luta dig mot något stadigt och inspektera strandens tidiga inkräktare, deras solstolar, parasoller, och kylväskor. Ta dig ner till välbekanta sandkorn och klä av dig, helst inte naken, men om nudiststränder är din grej kan jag inget annat än önska dig all lycka, jävla galning. Unna dig en lugn simtur i Medelhavet. Doppa huvudet fler än en handfull gånger, men inte mer än femton, det är sedan gammalt. Gå upp först när fingrarna blivit russin, aldrig innan, då har du inte badat, bara doppat dig, som kärringar gör. Åter på torr mark låter du solen göra sitt jobb, handdukar är för rookies. Väl torr rör du dig mot strandbaren, eller barerna, beroende på strandens storlek, men en liten strand med en ensam bar är alltid att föredra. Som man säger, det är bara de intima och elaka som lever längst. Du och strandbarens ägare ska, eller kommer få, en hombré-relation till varandra och ni tar tillsammans dagens första glas i skydd från solen. Tillsammans pratar ni på bruten engelska och när ni sitter i botten på glaset tackar du för hans goda hälsa, välkomnande armar och vinden, om den kommer från öst, sedan reser du dig och går hem. Under de hetaste av veckor är det lag på att uppsöka ett bekant vattenhål under vandringen hem, för ytterligare ett glas, eller flera. Men under svalare förhållanden klarar sig vem som helst hem, förutom alkoholisterna, men det förstod du nog redan.

Nu har du fått ett smakprov på hur en morgon i Spanien bör genomföras. Självklart finns det fler timmar på dygnet, men innan kvällens början råder jag dig att göra följande:

När du hämtat dig från morgonens äventyr, lagom till när grannarnas ungar fått liv är det dags för arbete igen. Packa väskan. Bok, öl, frukt och kanske lite starkt, om du vågar. Ta solstolen i din fria hand och vandra ner till samma strand som innan, varför byta, den lilla är den perfekta. Slå dig ner och njut fram till lunch, njuter du inte är den spanska kusten inget för dig, men du har också tur, inåt land är både priserna och värmen bättre. Bada, torka, bada, torka, läs, drick öl, ta två, ät frukt och låt solen göra din hy gyllenbrun. Om du fastnat i tiden, eller har stora muskler är detta ett utmärkt tillfälle för lite sololja, men vi alla vet att du kommer ta för mycket och magen din lär likna en olivolja utan förpackning. När hungern tar över, ölen är slut eller värmen gett dig spader lämnar du stranden, för att röra dig upp till torget. Ta skydd i skuggan, beställ in en kall öl, en macka, kubansk om så finns, annars fungerar en vanlig omelett, med andra ord, något enkelt, konstla till det gör vi först till kvällen. Drick första ölen snabbt, och avnjut den andra tillsammans med maten. Ät upp. Tallriken skall vara skinande ren, på full mage somnar man bättre, för det är precis vad som väntar. Dricksa för maten, såklart. Bege dig hem och ta den välbehövliga siestan, spaniens kanske finaste krav. Lägg dig på balkongen, om du har någon sådan, annars min vän, är det nästan så polska rivieran knackar på dörren. Somna gott till ljudet av vågorna, den spanska musiken eller tystnaden själv. Somna gör du i vilket fall.

När du sovit, druckit rödvin och ätit spansk korv till solnedgången kanske aptiten funnit dig, då arbetar vi igen. Klä dig snyggt, inte för snyggt, men snyggt, tolka skiten hur du vill, men lämna för guds skull kostymen hemma, vem tror du att du är?

Börja med några enheter på torget, lär känna spanjorerna, prata med de som förstår, annars, nicka, skratta och skåla, brukar fungera lika bra. Det är först framåt tio som maten skall serveras, så skrota dina svenska ”hata allt och alla” attityd. Beställ in Paellan, annars skjuts du på plats. I sällskap med fru, älskarinna eller vän, dela den då, beställer ni in varsin lämnar ni mat åt råttorna, sådant gillar vi inte. Missnöjda spanjorer är som ledsna kattungar, alla gråter av att se dem ledsna. Ät i lugn, njut av skaldjuren och riset, skratta åt livet under bar himmel och samtala lätt med grannarna vid bordet bredvid. Till notan tar du Baileys, dricksa väl, skaka servitörens hand och ge sedan plats åt nästa inhemska par som väntar på ert bord. Men, kvällen har bara börjat.

Nästa del faller inte alla i smaken, den är grym på sitt eget sätt, men tro inte för en sekund att den inte är viktig, den är kanske den viktigaste delen av denna enkla guide, efter glaset med barägaren på morgonen förstås. Den handlar om något som alla en gång varit med om, något som i vissa fall identifierar oss, ärrar oss och låter oss gå med dåligt samvete ett tag, tills morgonens första drink serverats åtminstone.

Nattlivet. Klubbar, barer, bargator, churros från gatuköket, rök från gatukökens spisar, trasiga plaststolar, hela plaststolar för tjocka gubbars rövar att vila på medan deras bord är täckta av cigaretter, öl och sporadiskt utslängda kort från en kortlek. Man kan lätt tro att Spanien är landet där gatan aldrig sover, tänk om. Under nätterna ryms de vanliga gatorna fram till midnatt, utöver de få nattklubbar som ockuperar gamla lokaler som säkert brunnit ner en handfull gånger. Bortsett från det lilla undantaget ligger gatan lika tyst som natten själv, men det gör även dagen. Dagarna är ovanligt tysta. Ibland kan man, med bra skor, gå långt utan att träffa en spanjor, för så långt ögat kan nå är det turisterna och blekansiktena som tagit över dagens gator, men nätterna får dem aldrig. Nätterna tillhör spanjorerna, och så ska vi låta det vara. På rätt gata håller festen öppet länge, vinet är billigt, ölen är vatten och cigarettröken som ett tak över uteserveringen eller inne i baren. Det är på kvällskvisten och ibland natten som spanjorerna vågar sig ut ur sina bungalows, det är då du får uppleva det spanska livet på riktigt, hur du vill att kvällen skall sluta är upp till dig, morgondagen kommer vad du än gör, typ.

Nu har vi anlänt till slutet av min guide över den perfekta dagen på Spaniens finare kust. Tänk på saken, boka resan och tacka mig inte, de som varit här förstår, och de som ändå inte förstår är förmodligen för oroliga, tråkiga, klassiska Svensson-turister eller bara nykterister. Jag kommer för evigt att älska mitt Spanien och det kommer för alltid att förbli landet där varje dag är en berättelse värd att berätta.

VARFÖR FLYTTA TILL MILANO, NÄR VI HAR BORÅS

Det är egendomligt, dyrt, magert och något frågande varför någon skulle vilja flytta till Milano. Jag har, under en mycket kort eftermiddag, låtits sugas in i frågan, varför vill man flytta till just Milano, när vi redan har Borås? Svaret är både invecklat och något lurigt, men ack vilken resa jag fick genomgå, nedanstående förklaring och svar skulle kunna kallas för facit, men jag är bara en man av folket.

Dystopin från förr

Det hela började med det klassiska ryktet, någon ska flytta till Milano för textilen och designen, typ. Jag är själv inte speciellt kunnig inom vare sig textil eller design, och ja, samlingsordet är syslöjd. Helt plötsligt låter det hela ganska töntigt, om inte barnsligt, men, jag är inte färdig än. När jag var liten pojke blev jag, under pistolhot, tvingad till syslöjd, tvingad till misären. Under skolans tak spreds historier om lärarens dåd. ”Jag hörde att hon spottade rektorn i ansiktet!” Sa flickan som alltid bar röd kofta. Alla runt henne såg skräckslaget bort mot syslöjdsfröken. ”Jag hörde att hon en gång mördade en elev och gömde kroppen i slöjdsalen i flera år!” Sa grabben två år äldre än mig och skakade på huvudet. Vid det här laget hade samlingen uppgått till nästan femtio pojkar och flickor och en efter en berättade de historier om hur hemsk läraren var, men det värsta kom från den tystlåtne killen i min parallellklass, som genom en spektakulär entré ställer sig i mitten av cirkeln som bildats på skolgården. Nu var antalet lyssnare närmare hundra, alla med skräckslagna miner. Vissa kramades för en sista gång, andra grät och vissa började hämta pinnar och stenar, tillräckligt för att armera ett litet land. Den tystlåtne killen harklade sig, spottade i marken och rätade ryggen. ”Jag hörde att hon begick skattefusk 2007 och köpte sig en villa på Bahamas!”. Några stupade, andra skrek och de som hämtat pinnar och stenar började dela ut. ”Ingen går obeväpnad!” Skrek de, samtidigt som även jag blev beväpnad med pinne och sten. Nu var kriget ett faktum.

Okej, nu räcker det med påhitt, tillbaka till ämnet, Milano och Borås.

Jag tycker att det är fullständigt obegripligt att någon skulle få för sig att lämna Sverige, för att lära sig sy i Milano. Hur mycket jag än grubblar finner jag inga svar, jag är svarslös, eller?

Härmed presenterar jag min syn på det hela, min lösning och min geniala idé, håll i er!

Skiten är oundviklig

Milano, en stad belägen i norra Italien, känd för AC Milan, opera, dyra kläder och, inget mer. I staden finns gamla bebyggelser, på tok för dyra klädbutiker och spårvagnar, tror jag. Många känner Milano som modets stad, där modet föddes, men de har helt jävla fel! Paris är staden där modet en gång för en massa år sedan föddes, och att Milano har tagit stafettpinnen är ingen bedrift. Utöver modet går staden känd för sin mat, sina katedraler, men som tidigare nämnt, mest för sina dyra klädesmärken och stora gallerier. Här finns konstmuseum, Pradas första butik och en hel del andra saker som inte spelar någon roll. Vad jag försöker få sagt är att den som får för sig att flytta till denna stad begår världens misstag, för faktum är, att vi har också ett Milano inom Sveriges gränser. 

Borås, i vått och tort

Borås, modets centrum i vårt avlånga land. Här finner du fin historia, djurpark och en handfull badhus. Men, som juvelen i kronan, modet! Under 1900-talets början stormade det i Borås, en storm av garn och tråd. Handelsmännen kom, fabriker öppnade sina dörrar och folk fick arbete. Med sin rika historia och stora högskola, där textstil är det i särklass mest populära valet bor här lite över 100 000 individer, alla med en gemensam dröm, att döda Milano. I folkmun kallas Borås för ”textilstaden” eller ”knallestaden” till följd av stormen som härjade. Borås är det självklara valet för den modeintresserade, den blivande kläddesignern men också för den sygalne eller bara galne.

Min krönika om Milano kontra Borås lider nu mot sitt slut och faktumet står i klarspråk, skit i Milano, välj Borås! Vi behöver fler klädintresserade, fler designers och fler stolta kvinnor och män som fortsätter kampen, kampen för att få Borås till världens största textilstad.

För övrigt har jag en oplockad gås med Borås och väljer därför att ta avstånd från allt jag tidigare skrivit. Men, jag står fast vid en sak, Milano är en dyster industristad, inget mer.

KRÖNIKAN

OM LUND

Staden i syd, där studenternas berusade lagar och regler härskar högt över molnen, det var dit jag tog mig, för en kort visit över en helg i december. Mina förhoppningar var skyhöga, jag ville veta hur livet som student ser ut, vad dem äter, hur dem festar, men kanske mest av allt ville jag komma till underfund med hur dessa ungdomar överlever konstant alkoregn i kombination med plugget. Svaren jag lyckades få är dimmiga, något knepiga att begripa, men det är allt jag har, och detta är krönikan om Lund, staden där tiden står still.

Påsarna under ögonen

Det var en kylig decembermorgon som jag vaknade tidigt, tog en ångande dusch och kastade på mig några plagg. Tåget avgick som bestämt klockan tio, och tre timmar senare kunde jag i horisonten skymta vad som såg ut att vara Lunds centralstation. Jag tog upp min väska, tackade mina grannar på tåget och klev ut i den sydliga luften, redan då kunde jag känna doften av alkohol och svettiga själar på stans nattklubbar, tänk så lite jag visste. Under min vistelse i Lund lät jag min vän Max agera reseguide och gav honom i uppdrag att lära mig allt man behövde veta för att vara student i Lund. På perrongen var läget lugnt, kontrollanterna få och alla jag mötte bar påsar under ögonen, förmodligen efter den gångna nattens rabalder. Långt bort, genom glaset på en kiosk såg jag Max, studenten, vännen och reseguiden. Han såg ut precis som alla andra, lika glad, lika bekymrad och lika galen. Vi lät en bedrövlig hälsning äga rum, en hälsning som välkomnade mig till Lund.

Intryck från bussen

Min reseguide förklarade, medan vi vände ryggen till stationen, att det idag fick firas med en finare lunch. Medan vi gick på Lunds ömma gator lät jag Max fortsätta sina väl valda ord om staden och dess historia och alla fester, men jag lyssnade inte, mina ögon skannade gatorna, folket, husen och kanske till och med mig själv, konstaterandet var enkelt, jag hör inte hemma här. Efter en varm lunch i sällskap med pannbiff och en öl tog vi bussen, vart vågade jag knappt drömma om. Min reseguide visade vägen till hållplatsen och vi hoppade på, i riktning mot hans studentlägenhet, som är belägen i utkanten av stans inre kärna. När jag satt där på bussen, såg på folket och ut genom fönstret, lät jag en stunds funderande äga rum. Jag tänkte på alla studenter och deras öden, i staden där människornas största problem är när baren stängs, och när det är städning i korridoren. Denna livsstil som levs var för mig som att få en käftsmäll och vakna upp i ett nytt land, märklig, men också fascinerande.

Allt på 20 kvadrat

När man som student bor i vad som kallas för ”korridorslägenhet” bor man i ett område som enklast jämförs med forna sovjetunionen. Husen är bokstäver och på varje våning bor man i varsitt rum, men delar kök, och i värsta fall även toalett och dusch. Min reseguide berättade att han varit lyckligt lottad som fått förmånen att bli tilldelad en lägenhet där dusch och toalett inkluderades, och en sak kan jag säga, det var minsann ingen dålig förmån att få!

Vi tog raska steg upp till rätt våning, där väggarna var mörka och dörrarna till synes oändliga. Min reseguide gick bestämt framför mig, medan jag gick skräckslaget bakom. Han visade mig köket, där korridorens alla inneboende lagar sina måltider, och dricker antar jag. Dörren låstes upp och in klev vi, in till min reseguides eget. Stället han kallar hem. En toalett och dusch, en hall, säng och skrivbord, allt utdelat på 20 kvadratmeter. Vi slog oss ner i denna lägenhet, i detta rum, och förfriskade oss med både öl och drink, för att invänta kvällen, och natten och festen, som man gör i Lund.

Öl, nattvandrare och eftertanke

När kvällen närmar sig är det i Lund alltid viktigt att man är redo, för i detta laglösa samhälle vet man aldrig vad som händer, vart man ska eller vad man gör för den delen. Jag och min reseledare bestämde oss tidigt för att unna oss en runda bowling. Detta är inte något som många studenter i Lund brukar göra som uppvärmning inför baren, men jag kunde inte hjälpa mig själv, och bowling är roligt. Vi lämnade lägenheten och tog bussen, för att sedan vandra ner till källaren av en idrottshall, och sedan kastade vi några klot, tills suget försvann och vi gick hem igen. Jag skriver denna krönika en månad efter upplevelsen, och upplever just nu svårigheter i att komma ihåg tidslinjen för denna kväll. Men, efter några glas vin hos en vän till min reseguide rörde vi på påkarna, mot natten, och klubben. Lund, som den studentstad det är, lockar självklart till främmande nationaliteter och många åsikter. Nattklubben som valdes, utav mina nu fyra reseledare, låg i någon form av källare, där det var lågt i tak och otroligt mörkt. Kön för att få plats var lång, och sträckte sig längst med gatan och fasaden.

Jag tog tillfället i akt och skapade en bekantskap med några belgare som ockuperat platserna bakom oss i kön, som sakta rörde sig framåt. Efter köldskador, ånger och trötthet blev vi till slut insläppa på klubben, eller ner i källaren. Ölen kostade trettio kronor, folket var som galna och diskjockeyn spelade bedrövliga låtar, som höll lundarna igång, för igång är bara förnamnet. Jag som utomstående höll mig borta från galenskaperna som skedde, men kunde inte med att inte flytta med på denna konstgjorda matta, svävande över golvet, tillsammans med dansade flickor och skrikande herrar, alla lika glada och förmodligen lika nöjda. Ölen är trots allt billig.

Natten avslutades med snabbmat och sedan var det dags att kasta sig till kojs. Jag fick nyckel till min reseguides lägenhet och lade mig bekvämt i hans säng, för att summera dagens äventyr en stund. Innan jag hann låta kroppen vila helt kom jag på vetskapen att morgondagen förmodligen bjuder på lika galna, om inte galnare scener, men when in Lund.

Korridorsfest kallas det

Morgonen var passerad när mina ögon slogs upp, allt var som det skulle. Huvudet värkte, munnen torr och tröttheten oöverkomlig. Det kändes som att Lund välkomnat mig med öppna armar, för att sedan spy upp mig och kalla mig matförgiftning, och det var under dessa tankar som det slog mig, idag är en ny dag, och ikväll är en ny kväll. Det var först vid tvåtiden på dagen som jag lyckades lämna lägenheten, med ”Lundpåsar” under mina ögon. Jag och min reseledare promenerade till närmaste livsmedelsbutik, för att komma ut med snabbnudlar och läsk. Vi avnjöt våra nudelskålar i lägenheten, lyssnade på lätt musik och jag somnade gott igen. När kvällen gjorde entré förflyttade vi oss till en annan av mina reseledare, och hos henne slötittade vi på fotboll och började smått smaka på giftet, även fast smällen från morgonen fortfarande kvävde allt det trevliga. Vi tog efter matchen ett språng till en bar, där ölen var mycket billig och god, men tröttheten övertog allt det goda. Min reseledare bevisade faktumet att alla i Lund har internationell härkomst och förde samtal på engelska med bartendern, som såg lika förvånad ut som alla andra, men två svenskar som under engelskt samtal kommunicerar är en fröjd att vila ögonen på. Baren slog igen för kvällen och vi gick tillbaka ut i kylan, och regnet. Till slut, genomblöt och trött, fann jag mig sitta och spela sällskapsspel tillsammans med alla reseledare och en flaska tequila, återigen when in Lund. När flaskan var slut och vi alla befann oss i botten på glaset lämnade vi vår korridor, för en annan. I en korridor ett långt stenskott från vår ägde, vad som i folkmun kallas ”korridorsfest” rum. Detta betyder att alla boende i en korridor ordnar fest, och tydligen får även folk utan visum komma! Bekanta ansikten från Göteborg med omnejd mötte jag i dörren till festen, det kändes skönt att jag inte längre var ensam bland alla galningar. Ensamheten kom dock snabbt tillbaka och jag fann mig själv vandra runt i korridoren, dricka glögg med några stockholmare, lämna dem efter att jag insett att de var stockholmare, mer vandrande, en sväng till den gemensamma balkongen och in till köket, där festen var i full gång. Musiken dunkade sönder hyllorna, dansade ägde rum och spriten låg vid det här laget mätt i ungdomarnas kroppar. Jag själv drogs med i festen, spillde ut ölen över soffan, gjorde revolution för bättre musik och satte mig till slut på balkongen och andades ut, ensam i kylan. Från köket hördes musiken, i korridoren dansen och på balkongen hörde jag inget, förutom min egen röst i huvudet. Min reseledare kom och gjorde mig sällskap, sedan lämnade vi festen, och gick i samlad trupp tillbaka till hans lägenhet, för något glas och lite lugn och ro. Glaset tömdes och jag var åter ensam, men denna gång mycket nöjd med att få lite sömn, Lund är en hektisk stad.

Tid för reflektion

När mina ögon slog upp var äventyret slut. Munnen torr, påsarna enorma och självkänslan rätt så låg. Min reseledare ledde mig till stationen och jag fick avsluta min resa med ett överbokat tåg och blev stående på väg hem.

Lund, denna till synes oskyldiga stad, full med glädje och spring i benen. Nu, en månad senare, kan jag se tillbaka på min helg med ett leende på läpparna, det var trots allt trevligt, och alla jag intervjuade svarade alla glatt, kanske var de trevliga, eller bara fulla. För att överleva i Lund måste man vara student, deltids-alkoholist och något kär i livet självt. Jag kan, utan att ha fått se det, tro att dagarna kan vara grymma mot den som kallar Lund för sitt hem. Livet går enklast att beskriva som partyn, plugg och bakfylledar, något som den inbitne lundaren aldrig får nog av! Den som i Lund härjar har inget emot en trött morgon, för till eftermiddagen ligger ingen under en halv promille, alla är glada, och även den dystraste skrattar, dock oftast åt sitt eget liv, men som vi alla vet, ett skratt förlänger livet, och det är med ett skratt som jag tackar Lund för mig, på återseende!

NYÅRSLÖFTEN

&

VARGDANSEN

Jag tycker att det är riktigt intressant med nyårslöften, och i sanningens ord så tycker jag att det är ett förfärligt idiotiskt och mycket knepigt påhitt. Det finns aldrig någon som helst realism i årslöften. Det vi lovar oss själva kan vara så enkelt som ”jag ska gå till gymmet oftare”, men vi alla, även löftbärarna, vet att ingen tycker om att gå till gymmet, och den som tror att ett nyårslöfte kan förändra den bilden bör skolas om ordentligt. Jag har uppenbarligen ingen positiv inställning till skiten, men vi ska inte lämna ute ur bilden att mina nyårslöften var följande: Bli statsminister, genomföra en revolution, vinna miljonen på triss och något mer helt jävla absurt som jag inte kommer ihåg. Ja, man kan dra nyårslöften precis hur långt man vill, för en sak är säker, ingen vettig själ följer dem, och själar med något bättre självinsikt skapar inga löften. Löften är till för att brytas, och bryta är något människan bemästrar. Den som beträder in i marken där löften växer gör det med egen risk. Den som i slutet på december sitter och funderar ut några bra nyårslöften, som måste genomföras under kommande år, skulle kunna bli en fin patient på något boende ute på landet, eller få släppas lös i vildmarken, båda fungerar bra för mig, och båda leder förmodligen till att personen i fråga vaknar upp från sitt förbannade tillstånd.

Utöver nyårslöften har jag tänkt och upplevt några andra värdiga saker, för här i världen finns det bra saker, mycket bra saker och saker som är värda att skriva om, detta är en sådan, för detta är skrivningen om vargdansen.

Om man ligger tyst tillräckligt länge, så länge att galenskapen som bara visar sig efter väldigt lång tystnad uppstår, så kan man kanske höra något ljud från andra sidan glaset, den fria sidan, där naturens lagar och regler en gång styrde, tills vi bestämde oss för att förinta tronföljden och skapa vår egen. När man ligger där, tyst i mörkret och väntar, så kan man hamna i ett stadie som jag bara trodde fanns i sagornas värld. På andra sidan glaset, där kylan biter och grenarna dras fram och tillbaka av vinden, där ute kan man se vargarna dansa. Man kan se dem hoppa över gärdsgården, dansa i romantik över gräsplätten och sedan försvinna spårlöst in i den djupa skogen. Vad vargarna inte vet är att jag såg dem. Jag såg hur de kom, hur de dansade och hur de försvann, men vargarna är bara vargar, och såvitt jag vet förstår inte vargar speciellt mycket. Att vargar dansar är ett gammalt uttryck, vem som myntade detta vet jag inte, och jag tänker inte heller ta reda på det, men jag säger det igen, jag såg vargarna dansa i min trädgård, och sedan vaknade jag.

Man skulle kunna tro att ovanstående är början på en konstig bok, kanske en indieföreställning eller ett sista brev från en allvarligt instabil person, men nej, jag är för liten för indie och är såvitt jag vet på fri fot. Vargdansen eller inte, jag har svårt att sova. Det finns inget i min kropp som utav egen vilja går och lägger sig när kvällen lider mot sitt slut, nej, jag sitter bestämt uppe. Under dessa nätter kommer jag över de största av skatter, får livet att sväva mellan evig heder och en gravsten, och just härom natten blev jag del av ett äventyr, och det var äventyret om vargdansen. Det är en märklig upplevelse, för om ni inte har kopplat det än så handlar detta om en dröm jag hade.

Vargarna kom och gick, dansade och skrattade, men alla försvann lika plötsligt som de kom, just som solen sträckte sig över berget i öst och sken ner mot det frysta gräset. Drömmen om vargarna har förstört min sinnesro den senaste tiden, men jag har aldrig sett dem igen, men något säger mig att vargdansen fortfarande dansas där ute på gräsmattan, sent om nätterna.

SKITVÄDER & BULLENS PILSNERKORV

Det är tisdag, varken finare eller vidrigare än någon annan tisdag i januari. Det är som om något ondskefullt geni planerat vilka dagar regnet skall falla, vilka dagar snön skall komma och vilka dagar solen får en chans att skina, men i den här jävliga världen får solen knappats en sportslig chans att tampas mot regn och snö, eller i värsta fall, snöblandat regn, 2 grader och tjugo sekundmeters vindbyar, då har solen bestämt ingen chans. Ett tag, för någon vecka sedan, hade jag glömt bort hur det kändes när solen värmer min hy, hur den ser ut och varför den behövs, för mig blev solen som något påhittat från någon gammal tecknad historia från staterna, klassisk komedi.

Vitaminer är placebo

Från oktober till mars får vädret mig att vilja hälla skållhet kaffe över huvudet, och under vissa år kvarstår känslan genom april, för att sedan avta något under maj och botas på midsommarafton, för då byts det skållheta kaffet ut, mot alkoregn, typ. På morgonnyheterna predikas det att kompensera med extra doser av vitaminer och andra preparat, men jag har sett genom den listen, för det hela är placebo, denna mörka tid vi genomlider varje år går inte att bota, om man inte överlever till midsommar alltså, men de flesta dör.

Mitt recept på lycka

Det handlar i all enkelhet om ett recept, ingredienser till en gryta för att överleva kölden, regnet och mörkret. Vi har alla våra egna recept, men mitt är sex koppar kaffe, två av dem går åt att hälla över mig själv, fika tre gånger om dagen och bad i badhus, bara för att få avnjuta bastun efteråt, vi alla vet att det bara är sådana som inte ser förbi sin egen skugga som har bastu hemma, jävla myglare!

Den storslagna Bullens Pilsnerkorv

Nog om vädret, jag mår illa bara av att tänka på det, och att kasta blicken ut genom fönstret får min själ att sakta lyfta från min, vid det här laget, mycket varma och kaffedoftande kropp.

För några dagar sedan blev jag oförskämt propert introducerad till Bullens Pilsnerkorv, denna lättrökta korv som sedan 1950-talet gjort succé i det svenska köket. Inte nog med att korvarna i sig håller en hög standard, så gör även förpackningen. Bullens Pilsnerkorv lastas i mängder, alla i likadana konservburkar. Burkarna har, för den som verkligen är intresserad, behållit samma unika design som vid lansering. Historian bakom Bullens Pilsnerkorv är komplicerad, men det verkar som att korven tillverkades under Alvesta under stadens mörka år, om ni inte vet vad jag pratar om så ge er själva en klapp på axeln. Under 50-talet drog Alvesta den tunga bördan att agera fanbärare under den dåvarande Salmonellaepidemin, inget jag rekommenderar att göra. Hur som haver blev det Bullens jobb att verka motpol mot denna epidemi, genom att tillverka korvar helt utan salmonella. Men, anledningen till att jag fastnat för Bullens Pilsnerkorv handlar egentligen inte om produktens syfte, företagets historia eller Erik ”Bullen” Berglund själv, det handlar om förpackningen. Denna till synes uråldriga designen, med dess gula färg, små korvar i bakgrunden och porträttet fångade min uppmärksamhet.

Makt och fullkomlighet

Inte nog med att det är korvar i konserver som tillverkas, inte nog med att det är en fantastisk design, det är porträttet allt ligger i. Att tillverka korv, och sedan kasta på sitt ansikte på produktens konservburk säger bara en sak, det är en symbol på makt och fullkomlighet. Jag vill ha mitt ansikte på Bullens konserver, jag vill också kunna sova gott om natten i vetskapen att korvar på konserv pryder mitt ansikte, då kan jag lova att även den dystraste sover gott om natten.