”Den som mikrar sitt kaffe är en jävla idiot”, sa jag, och nog menade jag det medan Dean lyfte ur kopparna från mikron och ställde ner dem på den där marmorbänken han köpte så in i helvete dyrt av någon italiensk designgubbe.

”Lugn nu Tom, det smakar godare varmt än kallt.” Svarade Dean och jag fullkomligt tappade det.

”Lugn? Ska jag på ditt fullaste samvete vara lugn? Du förstör ju allt det som någonsin varit trevligt med kaffe, det handlar för fan om rostade bönor, gärna färska, malda ner i minsta detalj, nerstoppade i billig förpackning och fraktad ner till handlaren, nog fan ska man visa lite uppskattning för de colombianska barnen, vars fötter trampar ner det vi tycker är så gott.” Svarade jag och blängde hårt, grovt och ärligt mot min kamrat.

Dean svarade inte ens, han bara stod där, såg på sin marmorskiva, eller på kaffet som svart lät sig ta upp all plats i kopparna och förblev stum. Jag däremot, nej jag var inte på humör för att leka tystaleken. Jag fortsatte att babbla på, skällde ibland, men babblade mest bara strunt, allt för att få honom att öppna upp käften och säga emot. Men inget han sa. Inte ens en blick fick jag. Efter några minuters konversation med Dean, eller snarare väggen, gav jag upp, tog min kopp och suckade lika djupt som gubbarna under bron. De där med ärr i armvecket och allt för klarvakna ögon, jävla soppor. Det hela handlade aldrig egentligen om kaffe, eller mikrovågsugnen, eller Deans jävla marmorplatta, eller jo, lite om marmorplattan, men mest handlade det om vilken fullkomlig idiot Dean hade varit i lördags. Jag kunde inte sätta stopp för mitt hat, min vrede, men framförallt, min skada. Jag såg på Dean, såg in djupt, jävligt djupt och samlade mig, för nu skulle jag allt få honom ur balans, en gång för alla.

”Hörru, vi ska inte prata om fjolårets sommarresa till Prag eller?” Frågade jag, fullt medveten om hemligheten han bar, fullt medveten om att han aldrig sagt ett ord till någon om den där skiten, men jag visste, för jag vet allt.

”Vad pratar du om?” Frågade Dean, nu mer osäker än jag själv när någon frågar om mina intressen.

”Jo du, kamrat, nog vet du allt vad jag pratar om, stackars Dean, inte kunde du veta att hon bara var fjorton.” Började jag, men såg inte längre Dean, nu såg jag ett lik, kritvit i ansiktet, skakiga knän och ögonlock tyngre än en jävla långtradare.

Med en rejäl dos av okontrollerbara känslor, misstro och en hel del testosteron från mina väl valda ord fick jag, efter en snabb höger smaka på Deans parkett, och den var inte speciellt god, men kanske rätt nyttig, som en läxa, eller ja, som en sådan där ”så går det ibland-läxa”. Kaffekoppen flög även den åt helvete och brakade sedan i tusentals bitar en bit bort, och allt kaffe gick förgäves, det tyckte jag var jobbigast, en smäll får man ta ibland, speciellt från en sådan som Dean, en sådan där svår jäkel.

Tuff nöt att knäcka på avstånd, men lika ömtålig som en porslinshäst på nära håll, om man nu prickar rätt nerv, och när jag lämnade Dean, med en bruten näsa och ett blått öga rikare så kände jag bestämt att det sannerligen var rätt nerv jag prickade. Från Deans trappuppgång började jag vandra gatan ner, snön föll och bilarna var täckta av det vita pulver som himlen ger oss varje vinter, förutom runt jul, för då försvinner den magiskt, för att sedan åter täcka våra gator och hörn i januari och februari, och mars, fast då är det mest slask. Min näsa hade donat bort totalt och jag kände varken smärta eller om näsan rann, fast det var jag säker på att den gjorde, det var svinkallt ute. Jag gick försiktigt över den isiga trottoaren, med händerna i fickorna och högerögat på glänt. Längre ner i korsningen låg Fish Bar, ett helt bedrövligt ställe. Fish Bar var inte bara vidrigt, utan det närmsta döden jag någonsin kommit, efter att jag flörtade med ägarens dotter den där bra sommardagen för några år sedan. Hon var rätt snygg, kanske inget man tar hem och visar upp med stolthet, men ändå allt för snygg för att gå miste om. Den där sommardagen satt hon alldeles själv på en av bänkarna de ställer ut på trottoaren när solen skiner och kommunen sagt ja. Jag var på strålande humör den där dagen. Solen väckte mig ur mitt drömmande tillstånd, grannarna väsnades inte och Molly hade dragit tidigt, och jag behövde inte ens betala henne för nattens visit. Den dagen gick jag till puben direkt efter frukost och drack öl med Simson och Neve, även fast jag hatar Neve. Hans namn är fult och han tror sig vara konstnär, bara för att han kedjeröker och dricker Fernet. Han är en sådan som sitter på Cloverleaf lite allt för längre och tycker lite väl gott om sig själv. Neve har ihop det med stans enda snygga fotograf Julianne, hon som jag en gång delade en flaska vin med, tre somrar innan Neve kom och tog henne från mina och alla andras armar. Simson är bra, det är allt man behöver säga om honom. Han är stabil, jobbar inte, bidragsfuskade ett tag och åkte fast för dråp i Nottredam, fast allt det där löste sig, har jag sett, när jag stirrade in i hans själ en gång på ett kafé som sedan brann ner. Vi satt själva på puben den där bra dagen, skålade några gånger och sedan gick jag min väg, träffade Henry i hamnen och åkte ut till någon ö vi inte upptäckt än och drack champagne på klippan. Henry är en stenrik gosse från England. Han pratar aldrig om sitt förflutna, men som ni kanske märkt vet jag allt. Jag vet att hans förflutna är mörkt, förmöget, men mörkt. Jag vet att hans pappa slog honom kraftigt när han var grabb och att hans mamma dog av hjärtesorg efter att hans äldsta storebror tagit ett språng ut i det blå. Vi drack varsin flaska och körde sedan hem, även fast det var rätt guppigt, förmodligen var det mer sjö, eller så var det champagnen, vad vet jag, jag och sjön går bara ihop mellan maj och juli, sedan försvinner viljan och jag vill förbereda mig på en regnig höst och en bedrövligt kall vinter. Nåväl, när jag kom hem från turen på sjön gick jag bara runt, i all evighet och lite längre ändå. Jag gick upp och ner för stans brantaste backar, lekte död på en bänk, stirrade på en gumma, såg att hon stressade över att ha glömt levande ljus där hemma, men jag såg också att allt var lugnt. Till sist hittade jag Fish Bar, såg tjejen på bänken och chansade. Jag satte på mig mitt finaste leende och slog mig ner, och sedan slog hennes far mig, rakt, jämt och hårt, men fasen vad jag skrattade ett tag efteråt, för nog kom hon på hemligt besök den där natten, och då myste vi rejält, så lakanen blev blöta av svett, sedan kysste jag henne på pannan och hon somnade, och sedan somnade jag med. Men just nu var det inte lika kul som då, blåtiran blev allt värre och näsan gjorde förbannat ont. Jag stod på andra sidan vägen, stirrade mot Fish Bar, men kände inte för att få en smäll till, så jag gick vidare, visslade på någon melodi jag hört från en jävla fartdåre som kört förbi och tänkte för mig själv att så jävla illa hade inte dagen varit, förutom att Dean blev sådär arg, men nog kommer han över det, åtminstone blev min näsa sned åt andra hållet nu, och det gjorde minsann den här dagen, likt alla andra, till en bra dag för en sådan som mig.

När solen gått ner blir staden lika ljuvlig som julen innan man fyllt arton och börjat oroa sig för ekonomi, familj och nostalgin. Jag vandrade runt länge, lät solen gå ner och kylan bli starkare än någonsin. Kylan är mystisk, den biter alltid hårdast i de brustna, i de som knappt kan stå raklånga, hänga rocken på krocken och lägga hatten på hyllan. Jag kände mig rätt överväldigad där jag gick, ensam, kall och något nedstämd. Jag besatt oro, ångest och allt annat sådant som är jobbigt som fan att besitta. Jag oroade mig över Dean, hade ångest över Georgia, men henne har ni inte träffat än, och all annan skit handlar främst om min tomma plånbok och mitt självhat. För nog finns det självhat, det är sådant vi alla bär på, även fast ingen vågar säga det. Jag började gå hemåt, även fast tanken av att se henne i ögonen gjorde ont. Hon skulle vara sur, ledsen och förmodligen rätt så förkrossad. Jag hade lämnat henne ensam i veckor, hon hade inte ens sett sucken av mig, inte mottagit några brev eller dyra telefonsamtal. Jag kunde inte hjälpa det, jag hade haft saker att ta i tu med. Min promenad fortsatte över de slaskiga gatorna och korsningarnas snödrivor.

Det hade börjat snöa igen, i samma stund som jag kom fram till, vad som för mig på den tiden var jordens bästa plats, bowlinghallen. Den enda platsen där det var annat än jag själv som föll. Hallen var i vanlig ordning full, som den alltid var under vinterhalvåret. Det var den saliga blandningen av studenter som drack till rabatterade priser i baren, folk i min egen ålder, med sina fruar, slipsar och välskötta händer, och så klart pensionärerna, åtminstone de som var pigga nog att kasta klot. Staden må låta som vilken som helst, och det stämmer, den var som vilken som helst, och jag ville bort. Jag ställde mig i kön till baren, tände en cigarett och slog några rejäla blickar på folkvimlet runt de upplysta, hala och fläckfria banorna. Pensionärerna ockuperade banorna längst in, de välskötta händerna kastade sina klot på mittenbanorna och studenterna stod längst ut, närmast baren. Inte ett ansikte jag kände igen, och när det väl blev min tur att lägga en order hos bartendern blev jag alldeles stum.

”Vad ska ni ha att dricka?”, Frågade killen bakom baren, men jag bara stod där, fånig som fan och såg på honom, såg på hans röda tröja och fula frisyr. Jag hade tappat suget efter något att dricka, och alla banorna var upptagna.

”Det var minsann en bra fråga, jag vet inte”, svarade jag och såg upp bakom bartendern, på alla hans dammiga spritflaskor och sedan ner på tappölen och vidare bort till baconsnackset. ”Du, fan, jag tar en öl.”

Killen gjorde som han blivit tillsagd och sedan gick jag bort från baren med en öl i min hand och en sur min. Jag ville inte ens ha öl, men, allt såg redan så jävla illa ut för mig. Jag var bowlinghallens svarta får, med min knäckta näsa och blåtira. Ansiktets färg var inte blått längre, runt ögat hade färgen övergått till lila, och jag visste då att kvällens ända utväg var körd.

Sedan en tid tillbaka släpps aldrig brutna näsor in på strippklubben, och jag ville verkligen inte gå hem. Jag tänkte på en av de allra första gångerna jag satte min fot på klubben. Det var långt innan Georgia, men också långt innan jag visste vad livet var, och vad döden innebar. Jag hade haft en jävligt tuff vecka, det var på den tiden jag arbetade på postverket. Jobbet kom över mig som en uppenbarelse efter att jag suttit mig och läst Bukowski, sedan var jag fast, bland brev, paket och chefer. Just den fredagen, efter min hårda vecka på jobbet drog jag i mig en eller två supar för många och hamnade på strippklubben av misstag. Jag kom inte ihåg mycket, men bankkontot var rensat till gryningen. Det hela blev rätt illa efter den natten, slagsmål och hot och det ena med det tredje, och pengarna såg jag aldrig skymten av igen, men tjejerna började jag träffa nästan varje kväll. Först var det oskyldiga möten, danser och dricks, men den oskyldiga pojken inom mig försvann snabbt. Snart var det jag som kom rullande om bakgatorna i stan och tog med mig de lättklädda hem. Skiten höll i sig i år, och jag lyckades luckra mig bort från strippklubben och bakgatans prostituerade efter att jag träffat Georgia. Hon kom som J.D. Salinger och var räddaren i nöden för mig. Vi köpte vår lägenhet, sålde min bil och körde bara med hennes. Vi drack rätt ofta, dansade ibland och hade sex hela tiden. Livet hade tagit en vändning från döden för mig, men, precis som floden söker havet, så söker jag mina färder, och det fridfulla med Georgia blev kort. Ett år efter att vi flyttat ihop började mina eskapader sätta rediga käppar i hjulen för oss. Jag hittade tillbaka till klubben och stripporna, tillbaka till döden. Men, jag visste att skiten inte skulle vara långvarig den här gången. För jag skulle lämna landet. Det var med min öl på bowlinghallen som jag bestämde mig. Jag kunde inte vara kvar i landet, jag måste bort. Jag smuttade på min öl en stund, slutade tänka på sådant som har hänt och lämnade sedan bowlinghallen, för en sista gång. Jag smög omkring likt en kriminell på gatorna från bowlinghallen. Ansiktet hade börjat värka igen och från näsan rann blodet ner. Jag kom upp på domedagsgatan och såg klubbens neonlampor längre ner. Det var en lång stund av tystnad. Jag visste att Claire, Rosanna och hon med herpes skulle vara där inne, och jag visste att de saknade mig. Jag stod där i korsningen, upptagen med en dragkamp mellan mina två sidor. Jag drog en rätt bra stund utan att röra mig en meter, men, till slut blev valet gjort åt mig. Jag kom på mitt fula ansikte och påmindes om omöjligheten att ta sin in på klubben. Med tunga steg fortsatte jag hem, men huvudet var högt, för jag hade en plan. En plan att lämna mitt olycksdrabbade liv, lämna misären, alla människor som bidrar till den, lämna landet. Jag hade en plan. Jag skulle bara sätta den i verket.

Så som himlen alltid svartnat om vintrarna, svartnade en liten del mitt liv den natten. Det var en sen augustikväll, den kvällen då barerna hade stängt tidigt och biosalongerna var överbokade. Det var jag, Jack, Janice och några av hennes kompisar. På den tiden var vi fortfarande för unga för kostymen och för gamla för cyklarna. Det var den första sommaren som hade gått fort. När vi var barn kändes sommaren som flera år. Om somrarna försvann halva stan under samma veckor, åtminstone de från stadens rika kvarter. Det var allt som oftast bara jag och Jack kvar, och några brudar från komplexen som var kvar i stan, men vi hade inte lärt känna komplexens brudar än. Vi var fega töntar, hängde vid älven om kvällarna och drack öl i Jacks styvpappas gamla pickup. I bilen låg det alltid en massa påsar överallt, vita, svarta, gröna, gula och så de röda. Alla var fulla och knutna. Hela flaket var fullt av dem, de vita, svarta, gröna, gula och så de röda påsarna. Påsarnas innehåll var alltid mjukt, och vi brukade använda dem som kuddar om nätterna när vi druckit några öl för mycket och ingen av oss vågade köra hem bilen. Just den där augustikvällen var vi trötta. Vi hade varit vid poolen, dit alla andra som inte hade råd att fara till havet gick. Vi hade varit där hela dagen, från öppning till stängning, suttit med Janice och hennes kompisar från grannstaden. Janice och hennes kompisar var de enda brudarna vi vågade prata med. Jag och Jack gick i samma klass som Janice innan vi nådde upp till biltaket och hon var alltid med oss när vi spelade kort på Papa Joe’s efter skolan. Den dagen vid poolen var den varmaste på hela året, och den femtio meters långa poolen var full av folk och badbollar och pensionärer och barn och andra i vår ålder, men de i vår ålder hade rosa pikétröjor och märkesbadbyxor. Vi satt under de stora träden en bit från poolen och rökte och drack öl. Janice kompisar hade tagit med sig två sexpack och mintcigaretter. Janice satt tillbakalutad mot ett av de stora träden och såg på universitetskillarna, medan vi andra spelade en vända kortspel. Jag såg på hennes blick, hur den skar genom den lätta vinden och landade på killarnas kroppar. Hon hade sin cigarett i munnen och en öl i sin högra hand. Hon hade dragit bak hennes hår och över ögonen satt ett par små, svarta solglasögon. Medan Jack försökte starta samtal med hennes vänner satt jag själv och såg ut över poolområdet. Hade detta hänt idag så hade jag förmodligen inte tvekat med att ta med mig Janice in till omklädningsrummet och betalat henne för att få tiden att gå, men på den tiden, och speciellt den augustidagen hade jag varken pengar eller modet till att göra en sådan sak. Jag var skolad i en kristen familj, och för mina föräldrars räkning hade jag många år av oskuldhet kvar. Om söndagarna gällde kyrkan och alla andra dagar var det bordsbön och Bibelläsning och förlåtande och allt annat som kulten höll på med.

Jag hatade skiten, hatade religionen och hatade regler. Reglerna fanns för att minska utbrotten sa alltid far, men för mig gav det motsatts verkan.

Bara att sitta vid poolen med rebeller och dricka öl och röka och fantisera om de lättklädda var den största synden, och fan vad jag älskade det. Jag älskade allt med poolområdet, speciellt under semesterveckorna, när vi var som ensammast och hade allt för oss själva. Även när det, precis som den augustidagen, var fullproppat av folk så älskade jag poolområdet. Den var föregångaren till bowlinghallen för mig, det var där jag kände mig trygg, under de höga träden i sällskap av Jack och Janice. Hennes kompisar var till ingen nytta, hade jag fått bestämma så hade det bara behövt vara jag och Janice. Hon var för mig den enda bruden i stan, om somrarna åtminstone. Hon var bara brud under somrarna, och om hösten, vintern och våren blev hon någon annan, då såg man henne aldrig, förutom på de trendiga kaféerna i stan, sittandes med något nymalt i sällskap av hennes fnask. Ibland såg jag henne på vintern, i sin päls, vandrande gatorna upp och ner, i jakt på någon äldres plånbok, men om somrarna var hon perfekt. Det var då jag ville ha henne. Hon satt och blåste ut röken från sin tvåsiffriga cigarett, nonchalant och egendomlig. Ibland såg vi på varandra, delade lite information genom blickarna, men jag kunde aldrig avgöra vilka blickar som vad inbjudande och vilka som var stängda, sådant skulle jag få lära mig senare. Senare skulle jag få lära mig hur alla blickar var inbjudande. Vi satt i skuggan hela dagen, drömde oss bort och spelade kort. När ölet tog slut visade Janice kompisar brösten för bartendern och kom tillbaka med några fler. När vi blev varma badade vi och när vi hade tråkigt såg vi till att prata om något roligt. Det var först när solen börjat gå ner och himlen färgats brinnande röd som poolen började lämnas, och innan vi visste bättre var det bara vi kvar, jag, Jack, Janice och hennes kompisar, tillsammans med våra sista slattar.

”Fan vad gott det hade varit med whisky nu”, sa Janice från ingenstans. ”Tror du att Henry fortfarande sitter på några flaskor Anna?”  

”Nej, vi tog hans sista förra helgen”, svarade Anna och såg irriterat ut över poolen.

”Fan.”

Jag och Jack satt tysta och väntade på att se vart samtalet skulle ta vägen, och när det mynnade ut i tystnad kändes hoppet rätt ute. Jag såg på Anna, hennes skrikblonda hår, näspiercing och de stora tatueringarna som täckte hennes armar. Hon hade håret uppsatt i en tofs och såg bekymmersamt på Janice. De andra brudarna, Sara och Dolores, började dra på sig sina trasor och sparka på sig skorna, även Anna började klä på sig, men inte Janice. Hon satt kvar mot trädet, med ögonen på poolens klorvatten. Hon rörde huvudet åt höger och sedan åt vänster, rynkade pannan och grimaserade lite ibland, men sade inte ett ord. Sara och Dolores hade redan lämnat poolen när Janice reste sig, Jack och Anna stod borta vid entrén och jag var kvar, under de höga träden, undrandes vart denna augustikväll skulle ta vägen.

Även fast vi aldrig sade något till varandra på väg ut till hennes bil så visste jag att Janice hade något i gärningen. Jag kunde se det på hennes gångstil, hur hon gick planlöst med sina Converse i händerna, håret utsläppt och fallande ner över den slitna jeansjackans rygg. De avklippta kortbyxorna som blottande hennes skinkor och alla armbanden hennes handleder bar. Hon gick balansgång vid poolkanten och skickade slängkyssar mot personalen som väntade på att få stänga. Solen hade gått ner över trädtopparna i väst, kvar fanns bara mörkret och gatubelysningen. Ute på parkeringen fanns bara deras bil kvar och min och Jacks cyklar stod kvar precis där vi lämnat dem. Janice kastade upp sina skor på sin pickups flak och vände sig om mot oss.

”Ses vi sen?”

”När är sen?” frågade jag och såg på Jack och sedan tillbaka på Janice, ”eller, vafan, ja, vi ses sen.”

”Bra, möt oss nere vid parken ikväll, så ska vi se till att göra något av den sista varma natten”, svarade hon, hoppade in i bilen och körde bort från parkeringen.

Vi stod kvar som två fånar, halvnyktra och hungriga, med våra cyklar och samveten. Bakom oss kom poolpersonalen och stängde grinden, vi var alldeles ensamma. Till en början ledde vi cyklarna, pratade strunt om Dolores bröst och Janice skinkor, men i takt med att utomhuspoolen försvann bakom oss hoppade vi på cyklarna och rörde oss i mot stan. Vi cyklade längst åkrarna, sedan kom några få hus med neddragna gardiner och tomma parkeringar och slutligen hade vi hamnat inne i stan igen. Alla gator som vi cyklade över låg tomma, döda till och med. Inte en själ syntes till. Jag såg på klockan och funderade över vart alla tagit vägen, utan att komma fram till en enda vettig tanke. Magen kurrade och jag kände hur fyllan helt försvunnit. Jack cyklade bredvid mig och jag kunde se hur svetten rann från hans panna och landade nere på styret. Vi kom runt ett hörn och fortsatte på shoppinggatan.

”Vart är alla?” Frågade jag och såg bort över gatan.

”Ingen aning, antar att alla bunkrat upp hemma och försöker hålla sig borta från värmen”, svarade Jack, med blicken på sitt styre.

”Vad fan, så jävla varmt är det inte.”

”Nej, jag vet, men du hörde väl hur alla pratade på radion, kvällen ska tydligen vara värst.”

”Struntprat.”

Vi cyklade snabbt uppför den vanligtvis fulla gatan, betraktade dess tomhet, persiennerna och mörkläggningsgardinerna på diverse fönster och lapparna på alla affärers dörrar, ”stängt under kvällen, öppnar först när värmen lagt sig”. Vi stannade till uppe vid rådhuset, såg på den runda rondellen som ödelagts och tog oss en rejäl funderare. När vi funderade så gjorde vi det alltid i tystnad, tills någon av oss kommit på en bättre idé än vad vi i stunden höll på med. Jag såg på Jacks rynkade panna och svetten och hans dåliga hållning och slitna tröja. Han såg ut över rondellen och jag kunde se hur hårt han försökte knäcka nöten som var idén till vår nästa rörelse. Jag lät honom tänka, själv funderade jag med på Janice och parken och vad hon egentligen ville att vi skulle göra. Jag tänkte att hon säkert fått solsting under sista timmen vid poolen, för hon hade aldrig tidigare bjudit med oss på något under kvällen, vi var lite för töntiga och märkliga för hennes kvällskompisar. Jag visste inte mycket i väntan på Jacks tankeverksamhets slut, men en sak var jag så gott som säker på, och det var att Sara, Anna och Dolores skulle bli utbytta till kvällen, antagligen skulle de jobba eller så, som jag alltid befarat för mig själv, var de lite för töntiga för Janice under kvällen. Jag tappade cykeln och slog mig bekvämt ner på bänken utanför rådhuset, medan Jack vandrade upp och ner framför mig. Tillslut slog han upp som en sol och såg på mig, han hade ett brett leende och en till synes lysande idé.

”Vi gör det enkelt för oss, tar en pizza hos Joe och sedan sitter vi där tills det blivit kväll, då drar vi skilda vägar, sätter på oss lite lukta gott och sedan plockar jag upp dig i pickupen”, sa han, i en rak hållning och utsträckta armar, som om vi var med i någon dålig film, där allt handlar om två idioter som är i jakten på kärleken.

”Det blir bra”, hörde jag mig själv svara, utan att riktigt tänka efter på vad det var Jack precis bestämt för vårt öde.

Vi vände på cyklarna och rullade tillbaka längst shoppinggatan, vidare ner till höger och rakt genom två korsningar, alla lika öde som stans största rondell och rådhusets entré.

Mörkret föll över oss och tillsammans med gatubelysningen kom fukten och den varma nattens första kyss. På långt håll kunde vi se Papa Joe och den stora skylten som nästan glittrade ovanför entrén. Cyklarna ställde vi utanför och gick sedan in till pizzerian. Det kändes i den stunden som att vi begått ett folkmord, vi hade inte sett en enda själ sedan Janice och hennes kompisar körde iväg från oss, och inne på pizzerian var det lika dött som utanför. Bakom disken stod den vanliga grabben som tog betalt, han såg på oss med en frågande blick.

”Hej, vad fan gör ni ute, har ni inte hört att alla skall hålla sig inne ikväll?” Frågade han och såg oroligt på oss.

”Äsch, lite värme skadar väl inte, dessutom är vi inne just nu”, svarade jag och tittade nonchalant på honom.

”Ledsen killar, men vi tar inga beställningar, vi skall stänga nu.”

”Lägg ner nu”, svarade jag och började känna mig allt mer irriterad.

”Men, jag har hört att biosalongerna håller öppet ikväll, där inne skall det tydligen vara jävligt svalt.”

”Jaha, och hur ska vi få tag på biobiljetter?” frågade Jack och sneglade över på mig, ”de sålde säkert slut för flera dagar sedan, och vi har då fan inga pengar för en film.”

”Då tycker jag att ni ska gå ut igen, ut till era cyklar och ta er hem, era föräldrar är säkert oroliga över vart ni håller hus”, svarade grabben bakom disken och såg bort mot dörren och våra cyklar som stod utanför.

”Äsch, de är alltid oroliga”, svarade jag och vände på klacken.

Vi hoppade på cyklarna igen och lät svetten rinna ner från våra pannor en stund. Vi var för trötta för att prata med varandra, och den fuktiga luften var jobbig att andas in. Vi rullade sakta bort mot mitt hus, där vi skiljdes åt, men vår plan var fortfarande lika aktuell, Jack skulle hämta mig i pickupen och sedan skulle vi till parken och dricka öl. Jag dumpade cykeln på gräsmattan och satte på mig ett leende. Efter en stunds förklarande återgick mina föräldrars fokus till gud och jag försvann in på mitt rum, för att någon timme senare hoppa ut genom fönstret och möta upp Jack vid korsningen. Vi rullade ner till parken och det var där som natten svartnade, och mitt liv likaså. Påsarna bak i pickupen blev samtalsämnet långt efter denna natt, Jacks styvfar åkte fast och vi hamnade i skilda rum med uniformer framför oss. Jag vågar påstå att snacket fortfarande åskar över den gamla stan, och det enda som tynger mig nuförtiden är vad som hände med Janice, hon som bara var brud om somrarna.

Jag uppkom från mitt drömmande och fann mig sittandes i Georgias bil, med nyckeln omvriden och radion på. Parkeringshuset var alldeles dött och jag hade helt glömt hur fan jag fick tag på bilnyckeln, mitt drömmande hade helt tagit upp all min tid. Jag tänkte på Janice, på Jack och de armar och ben som legat i påsarna vi använt som kuddar den sommaren. Tanken kom över mig ibland och jag hamnade i svarta hörn. Min sista tanke kastade jag på Georgia, hennes arga min och vansinniga jakt som skulle starta, för jag visste långt inne att hon skulle hitta mig någon dag, om jag inte redan dött vid det laget. Jag släppte handbromsen, kopplingen likaså och kastade in ettan, rullade långsamt ut från parkeringshuset och satte kurs mot den långa bron i söder, där mina problem skulle bli som myror från månen, jävligt små alltså. Min resa tog sin början den natten, och vänta ni bara, för skiten har bara börjat, och nu vet ni en av alla sakerna som gjorde mig till den jag blev. Det var den där augustikvällen, det var ölet, friheten och således påsarna, som tillsammans blev en beståndsdel till min flykt, tio år senare.

Den vanliga bilfärden från staden ner till den långa bron är alltid ett äventyr i sig, och när man har stulit bilen från sin livskamrat, lämnat allt utan ett adjö och skrivit sitt testamente två gånger blir äventyret inte sämre. Jag lurade mig längre och längre ner längst det avlånga landet, med landet åt vänster och havet till höger. Natten blev till gryning just som jag passerat staden där jag tvingats till inneboende hos en studerande vän kort efter att min första lägenhet brunnit ner. Det var första gången jag testade på att leva i exil, och innan jag visste bättre så hade jag skapat fler ovänner än vänner i Halmstad. Bilen som Georgia och jag kallade vår var en gammal Mercedes 320 sl med allt för många mil och en dålig växellåda. Jag hade redan börjat oroa mig för Österrikes bergstoppar, för backarna och dalarnas förmåga att sluka upp folk, på ett sätt så dem aldrig når sin destination. Jag låg i lastbilsfilen och väntade på att solens strålar skulle gå upp. Snön låg över fälten till höger och längst in i vikarna till vänster hade havet fått skinn. Under de sista timmarna fram till bron tänkte jag på den gången jag och Georgia sjukanmälde oss i två veckor, hyrde en pickup och körde ner till de österrikiska dalarna, precis längst den tyska gränsen, där dalarna låg långa och tysta. Det var mitt i sommaren och vi sträckkörde rakt genom det tyska landskapet, svängde bort från den hastighetslösa vägen och slet runt på småvägar tills vi kom fram till en dal som såg tillräckligt tom ut för att vara trevlig.

Det var på den tiden då Georgia hade drabbats av akut agorafobi och vi behövde bo på ett ställe utan folk. När jag själv körde långsamt ner mot nytt land hade jag samma tanke som Georgia, en dal med lite folk, en plats för en nystart. Efter att jag betalat konduktören några lappar släpptes jag fri upp på den långa bron.

”Älskling!”

”Ja?”

”Vad är det den där långa bron mellan Sverige och Danmark heter nu igen?”

”Hur ska jag veta det älskling? Vi är ju inte därifrån”, svarade hon från köket. ”Du får ringa din bror och fråga, han bor ju i Göteborg.”

”Ja, jag kanske gör det!” svarade jag och satte dagens sista punkt.

Jag reste mig från skrivmaskinen och studerade snabbt sidorna som blev mina tre första kapitel i boken, såg ut genom fönstret och fick ett leende på läpparna i vetskapen om att jag än så länge lurat någon iallafall.